Askungen - teater poff -Farsta teater, Farsta

Alla känner vi till den klassiska sagan om flickan som går på bal och lämnar eftersom en glassko vid 12 slaget efter att ha dansat med prinsen, och nu var det teater proffs tur att gestalta den. Den här musikalversionen var skriven av .... och hintade många gånger till disneyfilmen, men hade ändå sin egen historia, och framförallt annan musik. 

Det hela började med en gammal dam som läste en prolog på rim, lite svårförståeligt, men det förflyttade en snabbt till sagans värld. Man får möta Askungen, styvmodern och styvsystrarna som är precis som man väntat sig och snart får man också möta en ung okänd man som sjunger om sitt sökande av kärleken. Han och Askungen möts och kärlek uppstår. Snart förstår man att han egentligen är prinsen och kärlekshistorien är i full gång. 

Teater poff gör många blinkningar till Disneyfilmen, och jag är lite kluven inför det. Styvmodern och systrarna köper jag eftersom de gör sina roller så fantastiskt bra, och de steppande mössen är också lite småtrevliga, men valet att göra ensemblen till disneykaraktärer från olika filmer är jag mer tveksam till. Vad gör Mary poppins på balen? Att deras kostymer varierar så i kvalitet och passform sänker också det allmänna intrycket av disneyfolket.  

Kostymerna tillsammans med scenografin är tyvärr någonting som drar ner mycket av upplevelsen. Klädernas hängande trådar och dåliga passform gör att man hela tiden påminns om att det är en amatörteaterföreställning, någonting som den fantastiska sången får en att gömma. De överskuggar även några av de fantastiska klädbyten som sker på scenen. 

Samma gäller scenografin som i många fall känns lite halvtafflig. Manchester halvt om halvt fastsatta på slitna pallar (ett rosa tyg som märkligt nog återkommer i styvsystrarnas kappor). Fast det är en scen där två personer står som dörrvakter och håller ett draperi åt sidan som är fantastiskt gjort, men det känns mer som en regigrej. 

Regin var helt fantastisk, det var snygga lösningar, bra övergångar och fina scener i allmänhet. Bristerna i den ojämna koreografin vägdes definitivt upp av regin.

Och skådespelarna var helt fantastiska, framförallt sångmässigt, men även teatralt. Den ena styvsystrarna och den goda fen var de största överraskningarna.  Ensemblen var tyvärr inte på samma nivå som huvudrollsinnehavarna, utan kändes ofta fumliga och osäkra, framförallt när det vankades dans. Trots att det fanns en del av ensemblen som var med som just dansare höll dansen inte riktigt måttet. Dansarna var ojämna, både kvalitetsmässigt och i rörelserna, synkat var det sällan och stegen såg inte likadana ut hos alla dansarna. Vissa koreografier var inte heller helt snälla mot utförarna, framförallt en som verkar ha går ut på att prinsen ska vara i luften så mycket som möjligt vilken innefattade en massa hopp som ingen av de på scen egentligen klarade av. 

Trots detta var det ändå ett bra helhetsintryck, och mitt stora problem var att jag hade väntat mig lite mer, men som sagt skådespelarna var fantastiska, och jag måste lyfta fram askungens insats, som var riktigt trovärdig och jag kan defenitivt rekommendera den för barnfamiljer, och trots att jag inte minns en enda låt så sitter vissa scener fast i minnet, och jag kan definitivt tänka mig att återvända för att se Teater Poffs nästa föreställning!

#FightCancer 1.0

Just nu är det mycket som händer i mitt liv, både i skolan och utanför. Förutom att sound of music verkligen är igång så håller jag på med ett projekt i skolan, en egenkoreograferad, egenproducerad dansföreställning som heter #FightCancer.
Med den vill vi gestalta den resa som de drabbade och närstående genomgår när någon får cancer. Det är ett starkt tema, och väldigt roligt att jobba med.
Gruppen är liten (vi är bara sex personer) men föreställningen är stor. 25 minuter lång kommer stycket att bli, men alla är naturligtvis inte på scenen samtidigt. Man ska både skapa material, lära ut och ta in, allt på samma gång, och även om det är roligt kan det bli mycket i huvudet.
Jag koreograferar främst en duett, och det är där jag lägger det mesta av krutet. Sen ska jag dansa ett solo och en trio, men solot har jag inte fått än så där har jag inte kunnat börja jobba.
Men det blir kul, en riktig utmaning, och förmodligen det sista jag gör i dansväg, så det är ingen mening med att spara på krutet.

Gör bara ditt bästa, det är väl inte så jävla bra!

Ända sedan man var liten har alla sagt att man bara ska göra sitt bästa, det är det enda som räknas, och det är visserligen ganska fint, men smällen är hård när man blir stor och inser att det inte alls stämmer. Det är ingen som bryr sig om ifall du gör ditt bästa, det är inte relevant. Och det suger!

Man vill på något sätt tro att allt är möjligt, att man kan klara av vad som helst, men det kan man inte.Verkligheten är vad den är. Du kanske gör ditt bästa, men om någon annan gör bättre, vad spelar det då för roll?
Man vill så gärna att världen ska vara som man föreställt sig den som liten, men tyvärr är det så ofta fel, och det är så tråkigt att upptäcka det.

Hur mycket man än kämpar, vill, försöker, så är det oviktigt, det enda som betyder någonting är vad som kommer ut av det, man får aldrig glömma det!