Just nu spenderar jag mycket tid för mig själv. Jag handlar själv, äter själv, sover själv, jag gör helt enkelt allt för mig själv, med mig själv.
Det är inget konstigt med det, jag brukar tycka att det är ganska skönt att vara ifred, men när man spenderar så mycket tid ensam måste man liksom umgås med sig själv.
Att umgås med sig själv kan vara hur härligt som helst, men man måste se till att bli vän med sig själv. Man måste förlåta, ta hand om och bry sig om sig själv, annars blir det hemskt. Då och då hamnar man i negativa tankar och nedåtspiraler, och om man går för djupt i det blir det omöjligt att umgås med sig själv. Det blir hemskt och jobbigt.
Jag måste därför bli vän med mig själv, på riktigt, och i det ingår att tycka om sig själv, vilket inte alltid är det lättaste, men väldigt, väldigt viktigt.
söndag 28 september 2014
tisdag 23 september 2014
Pyramidföretag och bluffar
Igår var jag på en intervju på ett företag som heter Yellow Monkey Marketing.
Jag kom i kontakt med dom efter att ha svarat på en annons på gumtree.
Det verkade som en bra deal, ett marknadsföringsföretag som sökte utåtriktade människor. Kul tänkte jag.
Jag kom dit, och det var någonting som var lite off med hela byggnaden och kontoren, det var lite väl asketiskt, men jag tänkte inte mer på det.
Intervjun gick bra och jag blev välkomnad tillbaka nästa dag för några timmars praktik. Jättekul, tills jag googlade.
"DON'T AWNSER THE PHONE"
Jag hamnade på en tråd där dom diskuterade yellow monkey, eller clover marketing som dom tidigare hetat.
PYRAMIDSPEL, skrev folk. HEMSKA OMSTÄNDIGHETER, LURENDREJERI, SVARA INTE I TELEFONEN OM DOM RINGER.
Detta gjorde mig nyfiken och jag började söka efter mer information. Tydligen är detta en stor bluff, driven av det internationella företaget Cobra. Hela grejen går ut på att du går runt och knackar dörr (något som dom glömde nämna på intervjun...), och arbetar dig upp genom att anställa andra som knackar dörr åt dig för att ta procent på intäkterna och betala upp till företaget över dig som betalar företaget över sig, och till slut kommer pengarna till Cobra.
Det verkar ju trevligt, eller hur?
Miljön verkar inte heller särskilt trevlig. Dom har tänkt på allt. Först sätter dom press på dig genom att tvinga dig att bestämma dig om du vill ha jobbet eller inte på plats efter praktikdagen. Ja eller nej? Du måste bestämma dig nu, annars går det till någon annan.
Sen, när du väl är inne i företaget håller dom dig kvar genom att ordna företagsträffar, sociala sammankomster och ser till att du blir vän med kollegorna och cheferna, för att göra det svårare för dig att sluta. Du vill väl inte klaga på chefen om chefen är din vän?
Eftersom du är "Egen företagare" behöver du inte uppfylla kraven för minimumlön, och arbetsdagarna ligger runt 14 timmar per dag och slutar runt 11 på kvällen. Dock anser sig företaget ha rätt att ta ut procent på din lön om du är sen, eller missar en arbetsdag, så helt egen företagare är man visst inte.
Det här är nog det sjukaste jag någonsin har läst om, och att det faktiskt är helt och hållet lagligt är otroligt skrämmande. Jag hoppas att det faller och att alla högre chefer förlorar allt.
Jag kom i kontakt med dom efter att ha svarat på en annons på gumtree.
Det verkade som en bra deal, ett marknadsföringsföretag som sökte utåtriktade människor. Kul tänkte jag.
Jag kom dit, och det var någonting som var lite off med hela byggnaden och kontoren, det var lite väl asketiskt, men jag tänkte inte mer på det.
Intervjun gick bra och jag blev välkomnad tillbaka nästa dag för några timmars praktik. Jättekul, tills jag googlade.
"DON'T AWNSER THE PHONE"
Jag hamnade på en tråd där dom diskuterade yellow monkey, eller clover marketing som dom tidigare hetat.
PYRAMIDSPEL, skrev folk. HEMSKA OMSTÄNDIGHETER, LURENDREJERI, SVARA INTE I TELEFONEN OM DOM RINGER.
Detta gjorde mig nyfiken och jag började söka efter mer information. Tydligen är detta en stor bluff, driven av det internationella företaget Cobra. Hela grejen går ut på att du går runt och knackar dörr (något som dom glömde nämna på intervjun...), och arbetar dig upp genom att anställa andra som knackar dörr åt dig för att ta procent på intäkterna och betala upp till företaget över dig som betalar företaget över sig, och till slut kommer pengarna till Cobra.
Det verkar ju trevligt, eller hur?
Miljön verkar inte heller särskilt trevlig. Dom har tänkt på allt. Först sätter dom press på dig genom att tvinga dig att bestämma dig om du vill ha jobbet eller inte på plats efter praktikdagen. Ja eller nej? Du måste bestämma dig nu, annars går det till någon annan.
Sen, när du väl är inne i företaget håller dom dig kvar genom att ordna företagsträffar, sociala sammankomster och ser till att du blir vän med kollegorna och cheferna, för att göra det svårare för dig att sluta. Du vill väl inte klaga på chefen om chefen är din vän?
Eftersom du är "Egen företagare" behöver du inte uppfylla kraven för minimumlön, och arbetsdagarna ligger runt 14 timmar per dag och slutar runt 11 på kvällen. Dock anser sig företaget ha rätt att ta ut procent på din lön om du är sen, eller missar en arbetsdag, så helt egen företagare är man visst inte.
Det här är nog det sjukaste jag någonsin har läst om, och att det faktiskt är helt och hållet lagligt är otroligt skrämmande. Jag hoppas att det faller och att alla högre chefer förlorar allt.
måndag 22 september 2014
Vad ska du göra i England egentligen?
Det är några frågor som alla människor verkar ställa mig för tillfället, och jag tänkte att jag skulle besvara dom en gång för alla.
Vad ska du göra i England?
Jaaa... främst ska jag uppleva. Ta in så mycket som möjligt av kulturen och bara njuta. Sen i andra hand ska jag söka jobb, men det är inte det som är det viktigaste. Jag åker inte hit för att jobba.
Men är det inte svårt att få jobb?
Jo, det är otroligt svårt. Det är hög konkurreras, och det faktum att jag inte jobbat i England tidigare är inte till min fördel, men som jag nämnde tidigare, jag är inte här för att jobba, jag har en plan B (och C, D och E) som innebär att jag ger upp mitt jobbsökande och ger mig ut och reser genom Britannien, kanske till Scotland, eller Wales. Det är inget nederlag i så fall, det är bara ett annat typ av äventyr.
Hur länge stannar du?
Ska jag vara ärlig så har jag ingen aning. Jag har inte bestämt någonting alls. Det kan bli en månad, det kan bli ett år. Jag vill inte riktigt planera någonting innan jag vet hur jag trivs. Vem vet, om en vecka kanske jag får sån hemlängtan att jag inte står ut, eller så kanske jag får akut tandvärk och måste återvända för att utnyttja det fantastiska frisktandvårdsavtalet jag tecknat.
Varför England?
För att jag ÄLSKAR England. Varför kan jag inte svara på, för jag vet helt enkelt inte. Jag bara gör det. Det är någonting med hela kulturen som lockar. Idén att flytta till just England har legat i bakhuvudet i en herrans massa år och nu var det dags.
Varför Bristol?
Det är faktiskt en rolig fråga, jag hade nämligen själv glömt varför tills häromdagen. Från början hade jag tänkt att flytta till Cardiff, Wales huvudstad som inte ligger långt från Bristol. Jag har nämligen följt en TV-serie som heter Torchwood, en spinoff på doctor who, som utspelar sig i Cardiff, och jag föll för staden.
Pappa Pär hörde av sig till några bekanta i England som bodde i Bristol och frågade lite om Cardiff. Dom sa att det inte alltid är så trevligt där, att det kan vara lite osäkert som ensam tjej, men rekommenderade Bristol, Kulturmetropolen, och nu är jag här.
Vad ska du göra i England?
Jaaa... främst ska jag uppleva. Ta in så mycket som möjligt av kulturen och bara njuta. Sen i andra hand ska jag söka jobb, men det är inte det som är det viktigaste. Jag åker inte hit för att jobba.
Men är det inte svårt att få jobb?
Jo, det är otroligt svårt. Det är hög konkurreras, och det faktum att jag inte jobbat i England tidigare är inte till min fördel, men som jag nämnde tidigare, jag är inte här för att jobba, jag har en plan B (och C, D och E) som innebär att jag ger upp mitt jobbsökande och ger mig ut och reser genom Britannien, kanske till Scotland, eller Wales. Det är inget nederlag i så fall, det är bara ett annat typ av äventyr.
Hur länge stannar du?
Ska jag vara ärlig så har jag ingen aning. Jag har inte bestämt någonting alls. Det kan bli en månad, det kan bli ett år. Jag vill inte riktigt planera någonting innan jag vet hur jag trivs. Vem vet, om en vecka kanske jag får sån hemlängtan att jag inte står ut, eller så kanske jag får akut tandvärk och måste återvända för att utnyttja det fantastiska frisktandvårdsavtalet jag tecknat.
Varför England?
För att jag ÄLSKAR England. Varför kan jag inte svara på, för jag vet helt enkelt inte. Jag bara gör det. Det är någonting med hela kulturen som lockar. Idén att flytta till just England har legat i bakhuvudet i en herrans massa år och nu var det dags.
Varför Bristol?
Det är faktiskt en rolig fråga, jag hade nämligen själv glömt varför tills häromdagen. Från början hade jag tänkt att flytta till Cardiff, Wales huvudstad som inte ligger långt från Bristol. Jag har nämligen följt en TV-serie som heter Torchwood, en spinoff på doctor who, som utspelar sig i Cardiff, och jag föll för staden.
Pappa Pär hörde av sig till några bekanta i England som bodde i Bristol och frågade lite om Cardiff. Dom sa att det inte alltid är så trevligt där, att det kan vara lite osäkert som ensam tjej, men rekommenderade Bristol, Kulturmetropolen, och nu är jag här.
Leva livet annorlunda
Just nu lever jag ett väldigt annorlunda liv mot vad jag brukar.
Det är såklart väldigt spännande, men framförallt är det en prövning.
Jag fokuserar på helt andra saker än jag brukar. Till exempel innebär varje promenad ett ständigt span efter platsannonser i fönstren längs vägen, och med tanke på hur många timmar jag går varje dag blir det en hel del spanande.
Detta tar en hel del på energin märker jag, för jag somnar nästan stående varje kväll, och mindre än åtta timmars sömn är inte att tänka på.
Sen är det ju det där med att sänka sina standarder också.
När jag tänker på mitt framtida boende ser jag ett fräscht, vitt, ljust rum som jag kan inreda precis hur jag vill. Men här och nu är det tyvärr totalt orealistiskt.
Just nu är jag glad om lägenheterna jag tittar på inte har för många fläckar på heltäckningsmattan, och om rumskamraterna säger hej.
Sänkt standard? Något!
Samma med hostelet jag testade inatt. Jag är otroligt kluven till det. Det är bra pris, bra location och en rimlig start och ett ställe att möta människor.
MEN, det är trångt, mörkt, luktar otroligt märkligt och huvudspråket är inte Engelska, utan spanska...
För bara en vecka sedan hade jag direkt sagt nej, inte en chans. Men nu, efter att fått uppleva den extrema konkurrensen på bostadsmarknaden och fått se standarden på husen här är mina krav inte lika höga längre. Nu, efter två veckor (ja, det låter extremt lite, men tiden är annorlunda här...) så har jag bestämt mig för att boka på 15 dagar på hostelet med den märkliga lukten.
Nu låter jag otroligt negativ, och såklart är det fantastiskt kul också. Jag älskar att möta alla människorna, att lära känna folk med en helt annan bakgrund än min och att lära mig de annorlunda sederna (som att man korsar fingrarna istället för att hålla tummarna)
Dessutom är det här ett bra sätt att veta vad jag egentligen behöver för att må bra i livet, eftersom man ganska snabbt märker vad man saknar och inte.
Det är såklart väldigt spännande, men framförallt är det en prövning.
Jag fokuserar på helt andra saker än jag brukar. Till exempel innebär varje promenad ett ständigt span efter platsannonser i fönstren längs vägen, och med tanke på hur många timmar jag går varje dag blir det en hel del spanande.
Detta tar en hel del på energin märker jag, för jag somnar nästan stående varje kväll, och mindre än åtta timmars sömn är inte att tänka på.
Sen är det ju det där med att sänka sina standarder också.
När jag tänker på mitt framtida boende ser jag ett fräscht, vitt, ljust rum som jag kan inreda precis hur jag vill. Men här och nu är det tyvärr totalt orealistiskt.
Just nu är jag glad om lägenheterna jag tittar på inte har för många fläckar på heltäckningsmattan, och om rumskamraterna säger hej.
Sänkt standard? Något!
Samma med hostelet jag testade inatt. Jag är otroligt kluven till det. Det är bra pris, bra location och en rimlig start och ett ställe att möta människor.
MEN, det är trångt, mörkt, luktar otroligt märkligt och huvudspråket är inte Engelska, utan spanska...
För bara en vecka sedan hade jag direkt sagt nej, inte en chans. Men nu, efter att fått uppleva den extrema konkurrensen på bostadsmarknaden och fått se standarden på husen här är mina krav inte lika höga längre. Nu, efter två veckor (ja, det låter extremt lite, men tiden är annorlunda här...) så har jag bestämt mig för att boka på 15 dagar på hostelet med den märkliga lukten.
Nu låter jag otroligt negativ, och såklart är det fantastiskt kul också. Jag älskar att möta alla människorna, att lära känna folk med en helt annan bakgrund än min och att lära mig de annorlunda sederna (som att man korsar fingrarna istället för att hålla tummarna)
Dessutom är det här ett bra sätt att veta vad jag egentligen behöver för att må bra i livet, eftersom man ganska snabbt märker vad man saknar och inte.
Bloggskrivande pa engelsk dator
Just nu sitter jag pa Bristols bibliotek och skriver. Jag gillar att
vara pa biblioteket, det ar min trygga plats. Dom har cafe med billigt
te, och man behover inte kanna sig stressad, utan kan sitta i en evighet
eftersom det aldrig ar fullt. Dessutom finns det wi-fi och lanedatorer
som man enkelt kan boka.
Det ar har jag mellanlandar nar jag letar jobb pa stan, det ar har jag kan pausa fran allt spannande som hander med en kopp te och lite fruit ninja spel.
Redan forsta dagen skaffade jag ett bibliotekskort (ett gast kort eftersom jag annu inte har nagon fast adress) och for att fa det maste man fylla i ett langt formular dar man svarar pa fragor om sig sjalv.
Jag har redan innan sett pa olika hemsidor nar man registrerar sig att man maste fylla i saker som man aldrig skulle fylla i i Sverige som etnicitet, men har i UK ar dom valdigt fortjusta i statistik. Dom vill ha full koll pa vilka typer av manniskor som soker sig till olika skolor, cafeer och bibliotek.
Sa vad vill biblioteken veta om sina kunder?
Dom undrar naturligtvis over alla standard grejerna som kon, civilstatus och etnicitet (inte bara vit, asiat etc, utan du maste specificera vilken typ av vit du ar.Osteropeisk, irlansk, brittisk etc.)
Sen kommer fragorna om sexuell laggning och religion, ocksa ganska basic.
Efter det fragar dom "Are you transgender?" Yes, no ore prefer not to say.
Jorramensatteh
Vander man blad far man den annu mer relevanta fragan har du HIV. Ni vet, sant som bibliotek behover veta...
Jag skulle verkligen ha velat vara med pa spanmotet dar de bestamde vad de skulle stalla for fragor for att kunna sammanstalla en statistik pa!
Det ar har jag mellanlandar nar jag letar jobb pa stan, det ar har jag kan pausa fran allt spannande som hander med en kopp te och lite fruit ninja spel.
Redan forsta dagen skaffade jag ett bibliotekskort (ett gast kort eftersom jag annu inte har nagon fast adress) och for att fa det maste man fylla i ett langt formular dar man svarar pa fragor om sig sjalv.
Jag har redan innan sett pa olika hemsidor nar man registrerar sig att man maste fylla i saker som man aldrig skulle fylla i i Sverige som etnicitet, men har i UK ar dom valdigt fortjusta i statistik. Dom vill ha full koll pa vilka typer av manniskor som soker sig till olika skolor, cafeer och bibliotek.
Sa vad vill biblioteken veta om sina kunder?
Dom undrar naturligtvis over alla standard grejerna som kon, civilstatus och etnicitet (inte bara vit, asiat etc, utan du maste specificera vilken typ av vit du ar.Osteropeisk, irlansk, brittisk etc.)
Sen kommer fragorna om sexuell laggning och religion, ocksa ganska basic.
Efter det fragar dom "Are you transgender?" Yes, no ore prefer not to say.
Jorramensatteh
Vander man blad far man den annu mer relevanta fragan har du HIV. Ni vet, sant som bibliotek behover veta...
Jag skulle verkligen ha velat vara med pa spanmotet dar de bestamde vad de skulle stalla for fragor for att kunna sammanstalla en statistik pa!
onsdag 10 september 2014
En inte helt vanlig tisdag
Kan man förändra sitt liv på en tisdag?
Det låter ju lite märkligt, jag menar, liv förändras på måndagar, det är då man startar ett nytt liv, tar tag i saker, börjar på ett nytt jobb. En lördag skulle kanske också kännas okej. Om någon sa "Mitt liv förändrades på en lördag", då skulle det låta spännande, som om någonting hänt under en utekväll eller så.
Men så är det inte för mig, mitt liv förändrades på en tisdag. En helt vanlig septembertisdag egentligen, inget spännande med den, utom att mitt liv har förändrats totalt.
Jag har flyttat. Jag har efter många timmars resande åkt Karlstad, Malmö, Köpenhamn, London och Bristol. Och här är jag nu.
Och den stora förändringen är inte att jag är i Bristol, jag kan ju knappt ens säga att jag har flyttat, jag menar, jag har ju inte ens någon lägenhet. Nej, den stora förändringen är att från och med den här dagen vet jag ingenting om mitt liv.
Jag har ingen planerad framtid och vad som helst kan hända.
Det är otroligt obehagligt, befriande och framförallt: märkligt.
Efter 14 års skola följande samma struktur, där jag vetat precis vad som kommer att hända under morgondagen befinner jag mig nu i ett stort mörker. Hela min framtid är ett mörker. Jag vet ingenting, och det skrämmer mig.
Det märkliga är, att det känns okej. Eller ja, just nu känns det inte alls. Just nu bara är jag. Jag är varken nervös eller exalterad, jag bara är. Och här, i varandet, kommer jag nog att befinna mig ett tag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)