Kristinehamn

Just nu sitter jag i Kristinehamn och skriver. Hur går det till? Jo, min kära rumskamrat Jasmine har tagit med sig en internetsticka, och nu har vi alltså tillgång till internet, vilket är helt underbart!
Tyvärr kan jag inte njuta så mycket av det den här veckan, eftersom jag åker hem till Karlstad i morgon och pendlar resterande skoldagar. Det är nämligen premiärvecka på Heja Sveriges föreställning där jag kör följe, så nu blir det sista dagarnas intensivrep.

    En bild från det fantastiskt fina Kristinehamn

TACK FÖR INTERNET JASMINE! <3

Fri från gips

Jag är gipsfri.
Det är en av de underbaraste känslorna på länge, att kunna röra på handeden. Jag har dessutom fått veta att jag slipper operation, underbart. Nu är det bara att vänta på att det ska läka av sig själv, som oturligt nog kan ta upp till ett år.
Men huvudsaken är att jag kan leva som vanligt och inte behöver oroa mig för danslektionerna.
Jag är lycklig

Ansiktsmålningslektion

Häromveckan hade jag en egen lektion i skolan, ansiktsmålning.
Klassen delades in i par och fick sedan måla en valfri clownmålning på sin partner, sen fick de stå på en rad framför de fördragna speglarna som sedan avtäcktes och lät dem se sig själva. Det var väldigt roligt, och jag tyckte att det gick bra.
Jag gillar verkligen ansiktsmålning, det är helt fantastiskt roligt vad mycket man kan göra med lite färger.

    FOTO HAMPUS MÅRTENSSON 

Bra jobbat centralsjukhuset

Just nu är jag i Karlstad. Varför?
Igår fick jag ett samtal från centralsjukhuset i Karlstad, dom undrade var jag var. Jag tyckte att det var en lite märklig fråga med tanke på att jag inte hade någon tid på sjukhuset, så jag frågade vad saken gällde och fick veta att jag hade tid hos ortopeden.
- Jaha, sa jag, och hur var det meningen att jag skulle ha fått reda på det?
- Jo förstår du, vi har ju skickat ett brev med en kallelse, det borde ha kommit igår.

Och visst hade de skickat ett brev, bara det att det var ett B-post brev, alltså ett sådant brev som kan väntas inom tre dagar. Brevet skickades på måndagen, tiden var på onsdagen. Genomtänkt, verkligen.
Som tur var fick jag en ny tid idag, 13.20, och idag får jag domen. Operation eller inte. Jag hoppas ju verkligen på att en operation kan undvikas, och att jag slipper gips.

Mina drömmars stad

Ibland låter jag mina tankar flyta iväg. Tänker på vart livet skulle kunna ta vägen, och oftast hamnar dom på min favoritplats, i den bästa staden på hela jorden, London.
Jag älskar verkligen London, för mig är det en fristad, en helig stad, där allt är som i en saga. Jag vet inte varför, det bara är där. Ändå har jag inte varit där särskilt mycket, bara tre gånger. Men jag längtar tillbaka.
Min mamma ska dit om två veckor, så därför tänker jag lite extra på det nu.

London är stället där man vandrar på gatan och helt plötsligt möter Zach Braff. London är platsen där man ser fantastiska föreställningar. London är staden där man kan promenera planlöst och hamna på fantastiska platser. Överallt är det underbar arkitektur och spännande människor, och det är så fyllt av dans, teater och konst att man knappt vet vad man ska göra av sig själv. London är helt enkelt underbart på alla sätt, och jag vill inget hellre än att åka dit, och stanna.

Någon gång i mitt liv ska jag bo i London!

Kick and box är farliga grejer

En av våra lärare är gift, och hennes man håller i något som heter kick and box på kampsportenshus i Kristinehamn, och det hade våra lärare bokat in oss på två veckor i rad.
I torsdags var första gången.
Vi kom dit, i tid, och det var ett väldigt märkligt ställe. Man åkte in bakom en massa fabriksliknande hus, på någon slags bakgård, där vi fann kampsportens hus. Väl där gick vi in och kom in i någon slags träningslokal och träningspasset sattes igång.
Kick and box går, som namnet lite avslöjar, ut på att man sparkar och boxar. Den ena håller i en så kallad pad och den andra sparkar eller slår på den.
När jag höll i paden som min partner sparkade på började jag känna att det gjorde lite ont i min hand, men jag tänkte att det var väl inget farligt, så jag fortsatte. Kick and boxen fortflöt och var väl lite sådär lagom kul, jag blir inte direkt motiverad av att stå och slå på en pad bara sådär, det blir lite långtråkigt.

När jag vaknade dagen efter kände jag att jag hade ont i handen fortfarande, väldigt ont. Jag tänkte att jag kämpar mig igenom dagen så går det över, men det gjorde det inte, så på tåget till Karlstad ringde jag 1177 som sa att jag skulle åka direkt till akuten, vilket jag gjorde. Igen.
Som tur var så kunde mamma komma och hålla mig sällskap.

Väl på akuten blev det väntan, som vanligt. Efter ett tag fick jag komma in till en läkare som klämde lite, kände lite, sa hmm och skickade mig till röntgen.
Sen fick jag vänta ett tag för att få komma till röntgens väntrum, eftersom de tydligen hade något krångel där uppe.
Det lustiga var att vi var en hel grupp med människor som alla skadat vänsterhanden, som alla var mer eller mindre barn som väntade tillsammans med sina föräldrar och skulle röntgas, som alla väntade tillsammans.
Efter ett tag slussades vi vidare till röntgen där vi alla en i taget fick gå in och röntgas (andra gången på alldeles för kort tid), och så passade vi på att titta lite på idol också. Sen fick vi återvända till väntrummet på akuten, och så småning om möta en läkare.

På röntgenbilden kunde man se att en liten benbit lossnat, men han var orolig över att det var något mer fel, så han ville klämma på handen, men det gjorde så ont att han blev tvungen att bedöva för att kunna känna ordentligt (jag hatar verkligen sprutor), men efter bedövningen kunde han göra en ordentlig bedömning, och tydligen har jag förmodligen fått något som kallas skidåkartumme, vilket är en slitskada på ledbandet.
Därför har jag nu fått gips från tummen upp mot armbågen, och jag blir inte av med det förrän mot slutet av veckan då vi ska titta på det igen, och om jag har otur, sy.

Avslutad stångskola

Nu har vi avslutat den första stångskolan på balletten, utan stång. Fram till idag har vi gjort alla övningar vid stången, men idag som avslutning släppte vi den. Det var sjukt svårt, men ändå roligt.
Visserligen har vi inte hållit på särskilt länge, men jag har ändå lärt mig sjukt mycket redan.
Jag har hittat någonting i höften i pliéerna, utåtvridningen är bättre, om än omärkbart för blotta ögat.
Det känns bra, jag ser fram emot nästa stångskola, och framförallt mot slutet av året för att se hur mycket jag lärt mig.

Our house

Jag tänkte att jag skulle lägga upp lite bilder på lägenheten, men det blir så mycket på en gång om jag lägger upp bilder på alla rum samtidigt, så jag tar ett i taget, och jag börjar med...

KÖKET

Jag älskar vårt kök. Det är ett av de få rummen i lägenheten som har väggfönster, och det finns en balkongdörr, vilket gör att det är väldigt ljust på dagarna.
Det är rymligt och i mörkt trä, och vi får plats att hålla på alla tre där inne samtidigt.
Där finns två frysar, en kyl och en sval, där vi alla har varsin hylla, och vi har en diskmaskin, vilket nog kan vara det bästa med köket.
Vi har även plats för ett matbord där vi kan sitta och äta frukost, vilket jag tycker är väldigt trevligt.
I fönstret står tre små krukor, och i dom växer det för fullt, ska bli spännande att se hur de blir om någon månad.

Åh efterlängtade helg

Nu är helgen här, och det är så skönt.
Det är inte det att skolan är tråkig, tvärt om är det jätteroligt, men det är jobbigt. Kroppen är inte riktigt van än, så jag blir väldigt trött.
Just den här veckan har det varit extra jobbigt, eftersom jag haft lite problem med min fot. Det började smått i måndags och har blivit värre och värre. Igår frågade jag min balettlärare vad hon trodde, och efter att ha klämt lite på den kom hon fram till att jag förmodligen överansträngt foten.
Så nu blir det symptombehandling över helgen, vilket innebär hård massage, isning och märkliga salvor. Förhoppningsvis är det bättre till på måndag.
Nu är det i alla fall helg, och kvällen kommer att spenderas med fredagsmys med mamma.

Abundance dag 2

Idag var jag återigen på dansfestivalen abundance.
Två klasser stod på schemat, hip hop och impro. De som hade hip hop igår berättade skräckhistorier om hur svårt och jobbigt det var, så jag var smått skräckslagen när lektionen skulle börja. Läraren kom, satte igång och det var galet. Det var snabbt, intensivt, galna hopp, slidar och allt man kan tänka sig. Men det var kul.
Jag hängde inte riktigt med, låg ofta något steg efter, men jag hade roligt. Det var en sådan energi i rörelserna att jag blev glad av kämpandet. Läraren var dock inte glad, det kändes som att han var uttråkad och nästan lite småirriterad på oss hela lektionen, men det gjorde inget, fokusen låg på rörelserna, inte på läraren.

Efter hip hopen värkte det i hela kroppen, både i musklerna och i alla blåmärken från lektionen, och ett tag tänkte jag nästan inte gå på impron, men jag bestämde mig för att kämpa mig igenom det.
Det blev inte så mycket kämpande utan var en ganska lugn lektion, och inte jätterolig. Läraren var trevlig, lugn, avslappnad och kunnig, men det kändes inte som om jag fick ut sådär jättemycket från lektionen, den mest bara var där.

Innan abundance började följde jag med Hampus och jobbade lite, med att bära möbler.
Det kanske låter märkligt, vadå jobbade med att bära möbler, men Hampus skulle lasta in en massa soffor och fåtöljer i en lastbil och bad mig om hjälp, så det gjorde jag. En massa soffor och fåtöljer (varav många var extremt fula) bar vi in i lastbilen, och det tog bara en halvtimme. En ganska bra start på morgonen (framförallt för att jag fick träffa den underbaraste katten i världen på vägen dit)

Abundance dag 1

Just nu är dansfestivalen Abundance i Karlstad, och vi är där med skolan.
Våra lärare har bokat in oss på tre workshops var, och jag har fått en modern, en hip hop och en impro. Idag var modernklassen och jag trodde att jag skulle dö. Jag har aldrig varit så lost i hela mitt liv. Jag hade ingen aning om vad jag höll på med, vad det var meningen att jag skulle göra, hur det skulle göras eller någonting. Inte ens takten satte sig.
Det enda som var skönt var att jag inte var ensam, hela KPS gänget som var på klassen var totalförvirrade.
Läraren hette Tom Tsai och kom från LA. Han var i grunden en breakdansare, men skulle ha modern med oss. Hans övningar var tydligt inspirerade av breaken och det var mycket upp och ner på golvet, och en hel del snurrande när vi var där nere.
Det gick fort, var sjukt svårt och för mig blev det totalt kaos.
Efter ungefär halva klassen kände vi allesammans att det räckte, vi fick inte ut någonting av klassen, det var för svårt, så vi gav upp. Det kändes lite dumt att gå, men det var lika bra.

I morgon ska jag ha hip hop klass, och efter idag är jag skräckslagen.
Några av de som var på hip hop workshopen idag berättade att det nästan var breakdance, och att det skulle vara ännu mer fysiskt i morgon. Jag kommer att dö.

Dom man saknar

Olika människor vill göra olika saker i livet.
Det är inte särskilt konstigt, alla har olika drömmar, och därför hamnar människor på olika ställen. Mina vänner vill göra olika saker med sitt liv, och är nu därför utspridda över världen. Det är helt normalt, och bra att folk gör olika saker, men jag saknar dom så fruktansvärt mycket.
Det är jobbigt när folk man förut haft runt sig hela tiden försvinner. Det är klart att dom finns på telefon och på facebook, men det är ju verkligen inte samma sak som verkligheten, och ibland räcker det inte. Ibland saknar man folk så mycket att det gör ont.

Sagan om pajen

Det var en gång tre tjejer och en Hampus som skulle laga en paj

Den tredje natten i lägenheten tänkte vi att vi skulle laga en paj. En ost-och-skinkpaj för att vara mer specifik. Vi hade köpt alla ingredienser och satte igång med jobbet.
Paj är kanske inte den svåraste maträtten att laga, men för tre ganska ovana tjejer är det en stor nog utmaning. Som tur var hade vi lite hjälp av vår vän Hampus som var på besök.
Vi satte i alla fall igång med pajen. Först gjorde vi degen och ställde in i kylskåpet sådär som man ska, sen gav vi oss på fyllningen. Det man häller över var inte så komplicerat, bara att vispa ihop lite ingredienser, men att riva ost på en köksmandolin är inte det lättaste. När man inte vet hur en köksmandolin fungerar blir det ännu svårare, men vi gjorde vårt bästa, och efter en halv evighet lyckades vi att få all ost vi behövde riven, så vi hällde i allt i pajen. Sen var det bara att ställa in den i ugnen.
Det kan låta som en lätt grej, ställa in en paj i ugnen, och det är det, vanligtvis. Något som kan komplicera en så lätt grej som att ställa in en paj i ugnen är när ungsgallren inte fungerar som det ska. Det gör inte våra ungsgaller har det visat sig. Vi la in pajen i ugnen, på gallret, och nästan direkt välte gallret och tog pajen med sig till ugnens botten. En hel del paj rann ut, det som rann ut på botten brändes direkt, lägenheten fylleds av en märkligt lukt och hela köket fylldes av rök.
Det var kaos. Vår paj var halvt förstörd, köket rökfyllt och det stank, men samtidigt väldigt komiskt. Vi har haft en del problem med vår lägenhet, och med gallret rann bägaren över, och det fanns inget annat att göra än att skratta åt det, mycket.
Vi ställde in pajen en stund till i ugnen tills den var ätbar, och ställde sen ut den på bordet. Vi orkade inte med någon disk efter kaoset så vi åt direkt ur formen med skedar framför idol, vilket var nog så trevligt.
Som tur är var pajen ganska god ändå.

Livet i lägenhet

Nu bor jag i lägenheten. Jag, Jasmine och Emma flyttade in i söndags och har nu bott tillsammans i tre dagar. Det har känts som en evighet, inte för att det har varit tråkigt eller jobbigt eller så, men vi har kommit in i det så fort att det känns som om vi bott där hur länge som helst och jag känner mig verkligen hemma där. Jag älskar mitt rum även om det är lite stort och en aning tomt i mitten, det känns personligt, det känns väldigt jag.

Vi har börjat ganska bra med rutinerna också, matlagningen har funkat och vi har lyckats samsas om duschen. Vi turas om att laga frukost och har havregrynsgröt och kokt ägg som standard, och jag tycker att det fungerar väldigt bra. Det är inte den frukost jag är van vid, men det är gått och man står sig väldigt länge.

Eftersom det är en dansfestival i Karlstad som vi ska gå på med skolan är jag nu hemma igen, och jag måste faktiskt säga att det är väldigt skönt, för även om jag trivs i lägenheten och bara har varit borta i tre dagar så har jag längtat hem. Det låter kanske fånigt, jag menar jag har ju varit hemifrån mycket längre förut, men då har det varit för att jag åkt någonstans och gjort något annat, nu har jag flyttat, och det var mycket jobbigare än jag trodde. Redan första natten saknade jag mamma och Pär och alla katterna. Det är svårt att flytta hemifrån, samtidigt som det är roligt och väldigt skönt, jag tror att jag kommer att åka hem på helgen de första veckorna.