Excuse my french

Jag har en låt jag lyssnar på om och om igen just nu, den heter excuse my french och är gjord av Caro Emerald, och det är egentligen inte melodin jag fastnat för, det är texten.
Den är så underbart bra och passande i mitt liv just nu. Den handlar om en man som ljuger och att sångaren inte låter sig luras. En del av texten lyder såhär:

"Why drown inside a sea of words
You're goin' under now, you won't get heard
So just give it a rest
This time your more is less
You're goin' solo in this dream"

Jag tycker att det är en underbar passage som säger väldigt mycket om hur det är när folk verkligen ljuger om allt. Man drunknar i sina egna ord, och tillslut står man ensam, för det finns knappt någon människa kvar, bara lögnerna. 

Det är svårt att bli vuxen

Och så var det det där med elräkningar:

Det får man ju en varje månad, om man inte bor i Kristinehamn förstås, då får man två varje månad. En för strömmen som levereras och en för ett fast abonnemang och för all ström som åker genom Kristinehamns energis ledningar. Det är inte så himla roligt, och när man får en räkning på tre gånger så mycket ström som man möjligen kan ha använt sig av blir det ännu mindre roligt.

Jag tänkte att det är väl bara att ringa, förklara läget och försöka hitta en lösning, men nej, så var det inte.
Tydligen ingår det inte i telefonmänniskans jobb att faktiskt lyssna på den som ringer, för det gjorde hon inte, inte alls. Helt hopplöst. I tjugo minuter pratade jag med henne, tjugo minuter utan att hon tog in ett endaste ord av vad jag sa, och jag kände mig så förminskad och förolämpad så jag visste inte vad jag skulle göra. Det enda hon sa var att jag inte förstod och att det inte alls var så, och när jag frågade hur det låg till ville hon inte förklara det för mig. Det enda hon ville var att berätta om deras andra erbjudanden, men hon ville inte lyssna på när jag sa att vi bara skulle bo i lägenheten i några månader till och att jag inte var intresserad av att teckna något annat avtal.

Eftersom jag inte kom fram till någonting när jag pratade med dom bad jag min pappa ringa, vilket han gjorde, och då helt plötsligt lyssnade dom och någonting hände.

Det gjorde mig så fruktansvärt arg. Att dom skulle lyssna på honom men inte mig. Var det för att jag var ung och han vuxen? Eller för att han är man och jag kvinna? Oavsett vilket så är det fruktansvärt frustrerande. Ska inte jag ha möjlighet att sköta mina egna affärer? Ska jag behöva be om mina föräldrars hjälp trots att jag är 19år och har flyttat hemifrån? Förtjänar inte jag samma respekt från Kristinehamns energi som min pappa?

Jag tycker att det är riktigt illa skött av Kristinehamns energi. Jag hoppas verkligen att framtida företag som jag kommer i kontakt med kommer att sköta saker bättre.

Det är inte lätt att bli vuxen, särskilt inte när elbolagen lyssnar på en.

Party all night long

Igår hade vi en väldigt försenad halloweenfest i vår lägenhet, och det var fantastiskt roligt.
Alla var utklädda, stämningen var på topp och det var precis lagom party och lagom lugnt. Det var roligt helt enkelt och det var trevligt med lite festande.
Det roligaste av allt var att jag fick sminka mina kompisar Sandra, Malin och Malins pojkvän till Timon, Pumpa och Simba.
Jag älskar att sminka, jag älskar lejonkungen och jag blev riktigt nöjd med sminkningarna, vilket var kul.
Själv var jag Måns från Pelle Svanslös, och mina rumskamrater Bill och Bull, vilket var en lite rolig idé.

Ännu en vecka

Ännu en vecka har gått, och nu sitter jag återigen i soffan hemma i Karlstad.
Det blir en kort visit den här gången, eftersom jag åker hem till Kristinehamn redan i morgon för att ha en väldigt försenad halloweenfest i lägenheten. Hela klassen ska komma och självklart är utklädnad ett krav, så jag ser väldigt mycket fram emot det.
Jag, Emma och Jasmine har en gemensam, fantastiskt bra och mycket hemlig utklädnad som jag lägger upp bild på nästa gång jag skriver.
Det nästan roligaste är att jag ska få sminka två av mina kompisar till Timon och Pumba vilket kommer att bli ett äventyr. Det var länge sedan jag lekte med mina ansiktsfärger och jag ser verkligen fram emot att få göra det i morgon.

Den här veckan har flutit på ganska mycket som vanligt, det har varit skola, jag har gymmat och allmänt bara levt Kristinehamnslivet.
Det som varit lite speciellt är att jag verkligen kommit igång med min kvartett nu som jag ska julsjunga med på stan. Vi har valt ut vilka låtar vi ska sjunga och övat in en del stämmor.
Men det bästa av allt är våran egen version av Juligen. Den kommer att bli så häftig, och framförallt rolig.
Det var så kul när vi kom på att vi kunde sjunga den, vi bara började sjunga och la på stämmor efter hand helt spontant. Det var lite som att vara med i Glee faktiskt. Mer sånt i vardagen!

En sak har förresten hänt den här veckan som sticker ut, vi hade stripaerobics i skolan med Jenny som lärde oss en koreografi. Det var svårt men roligt, och eftersom det dansades i klackskor kommer mina fötter att dö snart tror jag.
Men riktigt roligt faktiskt, en genre som verkligen passade mig. Allt vi gör i skolan är så mycket antingen jordnära eller innifrån så det var roligt att bryta av med någonting mer lättsamt och showigt. Ärligt talat är det nog i det jag trivs bäst, det utan en djupare tanke, det som man bara kan vara i för stunden och bli upplyft av.
 Stripaerobics är i alla fall väldigt kul!

Galna vänner och äventyr

Igår åkte jag tåg, eller försökte åka tåg i alla fall.
Eftersom det var storm i förrgår blev de tvungna att stänga av en del tågtrafik, vilket gjorde att jag blev tvungen att åka ersättningsbuss, som tog c.a. en timme längre än tåget, vilket gjorde att jag missade mitt tåg i Göteborg, och självklart var det sista tåget mot Karlstad den kvällen, så jag var fast i Göteborg.
Men inte länge.
Jag berättade för en vän hur det låg till, och hon och en annan vän fick en galen idé, dom skulle köra till Göteborg, hämta mig och sedan åka till Karlstad.
Och det gjorde dom, efter ett besök på statoil hade de en bil och sen bar det av mot Göteborg.
Sällan har jag blivit så lycklig som när jag mötte dom på stationen.
Det var så himla fint och underbart av dom, och jag blev så himla glad. Dom är verkligen de finaste människorna som finns i hela världen!

Fuck this shit, I'm going to Narnia

Så avalutades gårdagens premiärtal på föreställningen The Feeling Of Going, en dansical av Skånes Dansteater och Malmö Opera med sångaren Edda Magnason i huvudrollen. 

Det var en fantastisk förställning, och är helt klart det sjukaste jag sett. All musik var skriven av Jonsi i Sigur Ròs, och den var full av galna scenkostymer, häftiga projektioner, fantastiska scenografier, och inte minst, en helt underbar dans.

    FOTO SKÅNES DANSTEATER

Aldrig har jag sett en liknande föreställning, det var så mycket som hände, och jag blev snabbt så inne i handlingen att jag glömde bort att det var en dansföreställning och för ett ögonblick blev scenen verkligheten. Det är ett bra betyg, för det är inte ofta man går in i något så mycket, i alla fall inte jag. 

Föreställningen utspelades i huvudpersonens drömvärld där man först fann ett hus, som framför ens ögon försvann och ersattes av en skog. Denna skog var full av märkliga varelser och sällsam  musik. Märkliga former och fantastiska duetter avslutades med en överlämning av en krona från en av varelserna till huvudpersonen.  

Efteråt fick jag höra att detta var dansaren som överlämnade kronans sista uppsättning, och det gjorde handlingen tio gånger vackrare, den äldre dansaren lämnade kronan till de unga. 

"Art should disturb the comfortable and comfort the disturbed"

Carina Chill

Igår, efter arbetet med maskerna begav sig hela klassen hem till en av våra lärare, Carina för att ha lite trevligt.
Hon bor i världens finaste hus utanför Kristinehamn tillsammans med sin man, vår teaterlärare, John och deras barn, och om jag fick bo i vilket hus som helst i hela världen skulle jag vilja bo i deras hus. Det är verkligen det coolaste huset i världen, förutom en pool, ett biorum och ett underbart luftigt kök är huset fullt av fantastisk konst.

Det första vi gjorde var att delas in i grupper och baka lite, sen när vi var klara med det fick vi gå på danspromenad.
Danspromenaden hade tre regler:

• Alla svar är rätt
• Gå i tystnad
• Älska din dans 

Och liknade lite en tipspromenad. Man fick gå runt på hennes gård mellan en massa lappar som alla hade tre alternativ. Alternativen kunde vara rulla, hoppa eller snurra, och på varje lapp var det en rörelse som tillslut bildade en liten koreografi. Eftersom alla i gruppen valde olika alternativ skapade vi tre olika kombinationer som vi sedan visade upp för resten av gruppen tillsammans. Det var både spännande och lite jobbigt eftersom det var sjukt kallt och vi inte riktigt var klädda för det. 

Som tur var fick vi gå in igen så fort vi var klara, och då var det dags för bad i deras pool, fantastiskt kul. Vi spelade volleyboll (finns det något särskilt namn för det när man är i vatten?) och hade allmänt kul, sen blev det fika och prat, mycket mysigt.

Mina rumskamrater begav sig hem till karlstad för att sova hemma den dagen, eftersom de skulle påp ett trolltidermöte, vilket lämnade mig ensam i vår stora läskiga lägenhet. Jag var lite orolig för att sova där själv, tills mina fina vänner Malin och Sandra bestämde sig för att sova över. 

Det var inte helt fel med filmmys, och framförallt sällskap. 

Masker

Igår hade vi ingen dans i skolan, utan en specialdag med teater.

Inte vilken teater som helst, maskarbete. 

För mig som jobbat väldigt lite med mask var det väldigt spännande, och framförallt utmanande. 

Vi delades in i mindre grupper och min grupp började. Vi fick först välja en mask och sedan kläder som vi tyckte passade till masken. Vi skulle dessutom hitta ett uttryck eller en känsla. Maskerna var bara halvmasker, alltså kunde vi jobba med munnen. 

Min karaktär fick ett lite förvånat och nyfiket uttryck och en rock, keps och portfölj. 

Ett lite långsamt, förundrat gångsätt och ett ständigt gungande när han stod stilla skapade ett spännande rörelsemönster och helt plötsligt spelade jag en person. 

Vi hade gjort oss i ordning utanför lektionssalen, och när vi var klara fick vi komma in och bli utfrågade i karaktär.

Allt improviserades fram, och karaktären växte mer och mer ju längre tiden gick. Vi fick frågor om hobbyer, familj, historia, relationer och allt möjligt. 

Det som var mest spännande var dock inte att bli utfrågad, utan det var det som växte fram när man bara stod i ledet. Hur man reagerade på de andra, vad man gjorde med kroppen när man stod stilla, var man la vikten när man stod, hur rörde sig munnen. 

Allt det var väldigt spännande och eftersom vi höll på i över en timme hann man verkligen komma in i det. 

Det var roligt, läskigt, utmanande och extremt utmattande. 

Jag var verkligen helt slut efteråt, men det var det värt, för det var verkligen en upplevelse. 

                                          FOTO: VIKTORIA WHAREN

Avslutat stångskola

Nu har vi avslutat ännu en stångskola på baletten, men den här gången gick det inte riktigt lika bra. Jag har haft lite otur den här gången med sjukdom som hindrat mig från att pulsa upp och en liten hjärnskakning förra veckan.
Det gjorde att jag inte riktigt kunde övningarna, och utan stång blev det sjukt svårt. Att tänka och hålla balansen samtidigt var visst inte min grej.
Det kändes lite jobbigt faktiskt, men eftersom jag vet varför det gick så dåligt känns det lite bättre.
Det är bara att ta nya tag till nya stångskolan efter lovet.
Jag märker i alla fall att jag blir starkare och starkare, så det går framåt i alla fall.

Redo för ny vecka

Nu är det söndag igen och i morgon börjar en ny vecka.
Den här veckan är inte riktigt en vanlig vecka, på onsdag är det nämligen något som heter höstfest.
Höstfest är en tillställning på skolan där vi dansar inför resten av skolan på förmiddagen och äter middag på kvällen.
Vi har fyra nummer som vi ska visa upp med klassen, två jazzkoreografier, en stomp och en egenskapad koreografi som vi skapat på dansteorin, även kallad krydddansen.
Två av dom sitter ganska bra, och de andra två kommer vi definitivt att sätta till genrepet (hoppas jag i alla fall).

Den ena jazzkoreografin gör vi till låten Wake me up iförda pyjamasar, och själva grundkombinationen till den har jag ganska bra koll på, men vi har ändrat placeringar, formationer och riktningar, och det gör mig lite förvirrad. Jag är lite orolig att jag inte ska hinna bli bekväm nog i den för att kunna göra den ordentligt, utan att tankarna kommer att ligga lite före stegen så allting blir lite halvdant. Jag vill ju kunna göra det bra när jag gör det.

Sen har vi jazzkoreografi nummer två, den gör vi till låten Coba Gurango. Det är en härlig koreografi, väldigt down to earthig, långsam och allmänt skön. Den koreografin har vi arbetat längst med och det är den rörelserna sitter bäst på, men även i den har vi bytt riktningar, formationer och arbetar med kanon. Men eftersom grundkombinationen sitter så bra i kroppen blir den nog inga problem.

Från streetklassen har vi en stomp koreografi som är väldigt rolig och som faktiskt sitter ganska bra. Det enda problemet är att vi ökar takten väldigt mycket, och i en stomp är det viktigt att hålla tempot, annars blir det jobbigt. En sak till som är lurig med stompen är övergångarna, den är nämlligen sammansatta delar som inte riktigt hör ihop egentligen, därför är de lite luriga.

Sist men inte minst har vi kryddansen.
Den har vi jobbat fram själva i par med olika kryddor som utgångspunkt. Min duo hade kanel som utgångspunkt, och tillsammans med min kamrat Malin har jag koreograferat en kort jazzig kanelinspirerad duett.
Själva dansen bygger på att vi växlar mellan olika delar av alla gruppers koreografier. Stegen från de olika duetterna har smälts ihop till en stor koreografi, och då och då gör paren sina egna koreografier i helhet.
Det är lite experimentellt, lite utforskande och lite rolig, och det ska bli spännande att se hur den tas emot av publiken.

Låt människor vara!

Min klasskamrat Jonathan skrev förut idag ett inlägg på sin blogg där han berättade om hur han blivit trakasserad för sin läggning och att han nu blivit uthängd med namn och kontaktuppgifter i en nazistisk facebookgrupp där han blivit hotad.
Det är inte okej.
Jag blir så ledsen när jag hör om hur människor kan bete sig så illa, och hur människor kan hata en person de aldrig mött bara för att den personen råkar gilla killar, jag förstår det inte.
Jag kan verkligen inte förstå hur man kan bli så provocerad och upprörd över en annan persons läggnig.

Det har förekommit dödshot, och även om hoten kanske inte förverkligas är det ändå fruktansvärt att en människa ska behöva må dåligt och vara rädd. Dom hoten förföljer honom i vardagen och gör att han känner sig osäker, någonting ingen människa ska behöva uppleva.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om det här, men eftersom jag är en aning upprörd i skrivande stund är det lika bra att jag avrundar nu, annars kommer det bara att spåra ur.

Mina tankar går i alla fall till stackars Jonathan och hans pojkvän, och jag hoppas att han polisanmäler de inblandade.

Mitt stackars huvud

Det har blivit höst, och med hösten har regnet kommit tillsammans med kylan, och regn + kyla = is.
Och is på vägarna betyder halt, vilket inte alltid är jättekul när man cyklar, särskilt inte med min koordinationsförmåga.
Jag lyckades ju naturligtvis ramla.
Otur som jag hade slog jag i huvudet, men jag lyckades ändå ta mig upp, samla ihop mig själv, och om än något chockad, ta mig till tåget och hinna i tid till skolan. Tyvärr fick jag inte ut så mycket av dagen eftersom mitt huvud gjorde ont och jag kände mig dåsig. Jag satt mest och tittade på och efter lunch blev jag hemskickad eftersom jag somnade. Inte så värd dag helt enkelt. Jag misstänker att jag kan ha en mindre hjärnskakning, som tur är brukar sådana gå över ganska snabbt, någon dag av vila bara.
Men lite tôligt är det, tur att det är helg så att man har tid att vila.

Underbara, fantastiska Shrek

Igår var jag och såg Shrek, igen, och den var lika fantastisk den här gången.
Eller nej, den var faktiskt ännu bättre, eftersom vi satt på första raden kunde vi se alla små detaljer och ansiktsuttryck, vilket tog den till en helt ny nivå. Att man dessutom kunde höra varenda ord de sjöng gjorde inte saken direkt sämre.
Jag brukar tänka att man har riktigt bra platser när man ser skådespelarna spotta och svettas, och vi såg en hel del spott och svett, alltså var våra platser helt perfekta.
Jag satt dessutom bredvid två musikalälskande klasskamrater som var i samma extas som jag, vilket höjde stämningen ännu mer.
Vi skrattade som bara den (enligt scenteknikerna hördes vi ända bakom scen) och det var helt underbart. Det var längesedan jag hade så roligt.

Efter föreställningen fick vi gå bakom igen och jag tillsammans med några klasskamrater och två lärare fick en kort guidad tur av min pappa Pär, och jag var tydligen inte den enda som tycker att det är kul att se vad som händer bakom scen, energin var på topp, och kvällen fick en fantastisk avslutning.
Jag fick även äran att smaka på operans kaffe, det hamnade inte på topplistan...

     ETT GÄNG LYCKLIGA TJEJER I PAUSEN

Helg eller?

Det känns som det är fredag idag, mycket märkligt faktiskt. Kanske för att idag är en sådan rolig dag och för att jag åkt hem till Karlstad.
Vi ska nämligen se på Shrek i kväll med skolan, vilket ska bli fantastiskt kul, jag har ju sett den förut, men den är så bra att man verkligen inte kan se den för många gånger.
Dagen till ära har jag och en klasskamrat tatuerat oss. Inte på riktigt, utan med sådana där man tar bort ett plastfilter ifrån och fäster med vatten. Fantastiskt roligt.
Man blir som ett barn igen när man börjar hålla på med sånt där, så nu har jag tatueringar lite överallt, och fler blir det nästa vecka när de här försvunnit.

Äpplen och shopping

Idag har det varit marknad i Kristinehamn, eller marken som det heter här. Fullt med människor, saker och lukter, jag älskar det. Marknader är så fantastiskt mysiga. Särskilt godisstånden, dom är så fina med alla remmar och karameller i olika färger. 

Därför begav vi oss på en lång rast till Marken där vi vandrade runt ett tag. Det finns massor med spännande saker, en tjej köpte en juldekoration och en annan en gammal bamsetidning. Själv köpte jag 96st hårnålar för 10kr (inte fy skam), en present till Hanna som har nioårskalas på söndag och ett häfte med gnuggistatueringar tillsammans med en klasskamrat (imorgon blir det tatuera loss).

På marknaden fanns ett munkstånd, som det så ofta finns på marknader, och där hamnade vi. 

På det här munkståndet sålde de inte bara munkar, utan kanderade äpplen också, och dom var fantastiskt fina. Stora, runda, blanka och röda. Dom såg fantastiska ut, precis som i gamla Astrid Lindgren filmer, och extremt svåra att motstå, så vi köpte oss ett varsit, jag, Sandra och Malin, och det var ett äventyr kan jag säga. 

Eftersom man inte så ofta äter kanderade äpplen var det ingen av oss som riktigt visste hur man äter ett sånt. Vi förstod ju att det var ett äpple i mitten och att det hårda runt bara var ett tunt lager, men hur tar man sig igenom till äpplet? Ska man slicka på det? Stoppa in hela i munnen och suga på det? Eller helt enkelt bita i det? Vi gjorde alla tre vårt bästa, men det tog sin tid innan vi tog oss igenom det hårda yttre. 

jag måste tyvärr erkänna att det ser godare ut än det är. Det var inte äckligt eller så, men det var inte gott heller. 

Dock vägde äventyret med att äta den upp för den lite tråkiga smaken. 

Efter markenbesöket fortsatte skolan som vanligt med kör, och efteråt bar det av till gymmet igen. Jag är fortfarande förvånad över hur kul det är. Det är verkligen avslappnande för sinnet och underbart för kroppen. Jag brukar inte gilla att kämpa, men i gymform verkar det funka för mig. Det är kul att kämpa! 

På riktigt

Idag hade vi fysisk teater med John, och vi gjorde den galnaste övningen någonsin.
Lektionen började som vanligt, vi värmde upp, lekte, gjorde några övningar och sen, på slutet kom den galna övningen.
John bad om tre frivilliga, två killar och en tjej, och jag ställde upp. Det kan ha varit det bästa beslutet i mitt liv.

Övningen gick till såhär: John berättade en historia om ett ungt par som var förlovade när mannen tvingades ut i krig. Kriget tog slut och alla soldater återvände utom hennes fästman. Eftersom han inte återvände gifte hon sig så småning om med en annan man, men plötsligt återvänder hennes första fästman.
Den historien skulle vi gestalta. Jag och två klasskamrater, helt utan att använda armarna eller ansiktet. Det enda vi skulle göra var att verkligen sätta oss in i historien och känna den, verkligen vara i den och i våra karaktärer. Jag skulle fundera över valet mellan de två männen och verkligen känna ångesten och försöka grubbla över beslutet. När vi kommit in i känslan skulle vi promenera runt i rummet, stanna, gå, backa och så vidare när vi kände för det, men framförallt skulle vi känna historien.

Aldrig tidigare i mitt liv har jag varit med om något liknande. Aldrig har jag gått in så mycket för någonting. Jag kände det, jag verkligen kände det. Mötena med de andra två, beslutsångesten, funderingarna, rastlösheten, allt var på riktigt. Jag spelade inte, jag bara gick runt och kände, och efteråt förstod jag att det också är teater.
Det är inte den form av teater jag är van vid, en tom insida och en rik utsida, utan helt tvärt om, och ändå funkade det. Det förmedlade någonting till publiken som var ärligt. Det spelades inte, det var på riktigt. Just där och då var vi de tre människorna i berättelsen, Elia, Julianna och Nikolas var försvunna. Det var fantastiskt, och verkligen en aha upplevelse.
Nu kanske det inte är någonting som funkar i alla sammanhang, och jag kanske aldrig kommer att få använda mig av det och gå så djupt, men jag har i alla fall fått prova det, vilket var fantastiskt.
När vi avslutade övningen tog det ett tag att återgå till det normala. Hela min kropp kändes tung, darrig och hjärnan var inte som den brukade.
Det fokuset och dom känslorna hade tagit mig till en annan värld och att komma tillbaka därifrån var inte det enklaste.

Jag är verkligen glad att jag gjorde det här, och det är helt klart den bästa teaterlektionen jag har haft i hela mitt liv.

    Bild från förra veckans friluftsdag

Från en sak till en annan

Idag har jag gjort två helt olika, men ändå väldigt lika grejer. Jag har dansat balett och jag har gymmat.
På morgonen hade vi balett i skolan, vilket var väldigt kul. Jag gillar verkligen balett, det är någonting med strukturen som passar mig.
Och idag var en extra bra dag. Allt kändes bara rätt. Alltså inte rätt teknikmässigt, utan som att jag var på väg åt rätt håll, vilket var roligt, och tiden gick jättefort.

Sen, när skolan var slut, beslöt jag och Jasmine oss för att prova gymmet som ligger i vårt hus. Jag var lite rädd först, jag menar jag har ju aldrig gymmat förut, det kanske inte alls skulle passa mig, men det gjorde det. Jag ÄLSKADE det. Första 30 minuterna på crosstrainern var inte de roligaste, men inte tråkiga heller, men styrkan på maskinerna var riktigt härlig.
Det blev lite egentid och var väldigt avslappnande, så nu har jag skaffat gymkort och ska göra mitt bästa för att komma ihåg att använda det också.

Vad hände med fokuset?

Idag har det varit totalt kaos, i mitt huvud. Jag vet inte vad som hände, men mitt fokus var helt borta, ickeexisterande. Vi hade impro på morgonen, och jag tänkte hela tiden, jag kunde inte låta bli.
Det låter kanske inte som en särskilt dålig sak, att tänka, men det kan vara extremt hämnande. När man hela tiden tänker på vad man gör blir det plågsamt att improvisera, jag ifrågasätter varenda liten rörelse när jag hamnar i det läget, och då blir det inte kul.
Det blev inte bättre när vi sedan utifrån vårt personnummer skulle skapa en koreografi som vi sedan skulle visa upp, en uppgifts om någon annan dag säkert skulle vara fantastiskt rolig, men som idag bara blev hemsk.
Men det var bara att bita ihop och försöka släppa frustrationen som växte inom mig. Vissa dagar är sådana helt enkelt och det är bara att hantera så gott man kan. Så här i efterhand misstänker jag att det kan ha haft att göra med att jag sov väldigt dåligt i natt.
Streeten blev inte så mycket bättre. Stompen funkade och jag orkade hålla fokuset, men på hip hopen försvann det igen. Jag kunde inte koncentrera mig på övningarna och fick varken in uppgifterna i kropp eller huvud.
Som tur var hade jag väldigt roligt och lyckades därför ta mig igenom hela klassen trotts bristande fokuset.

Efter lektionen stannade vi kvar och stretchade och när jag hängde över mina ben märkte jag att det inte tog stopp halvvägs ner utan jag kunde fortsätta hela vägen och lägga pannan mot knäna. Det kunde jag verkligen inte innan jag började på KPS, så jag blev lite glad. Det är kul när man märker skillnad.

Sen lyftes dagen ännu mer när jag och en kamrat var på coop och bestämde oss för att idag var dagen av märkliga frukter, så vi köpta några goda frukter som ananas, mango och kiwi, och några som ingen av oss sett eller provat förut och gjorde ett fantastiskt fruktfat. Tillsammans med en kopp av mitt nya te blev det bästa eftermiddagsfikat någonsin.

Kanelbullens afton

Igår var det både kanelbullens dag och kulturnatta i Karlstad, mycket bra på samma gång, så därför skyndade jag mig mot tempelriddaren efter genrepet för att hinna se improvisommars föreställlning och möta upp mina vänner som var på besök i Karlstad över helgen.
Det var helt underbart att få träffa dom igen. Vi är ju faktiskt ganska utspridda, Erika i Linköping, Torbjörn i Örebro, Lisa i Karlstad och Johannes i Skara och jag i Kristinehamn. Den enda som inte kunde komma var Line, den mest utspridda av oss alla, som för tillfället bor i Frankrike.

Efter att vi sett klart på improvisommar, som både Torbjörn och Johannes var med i, begav vi oss hem till Lisa och drack te och åt bullar. Det var mörkt, regndroppar smattrade mot rutan, ljus flackade och allt var mysigt, perfekt och underbart. Det kändes som det brukar, fast ändå inte. Någonting var ändå annorlunda, vi var annorlunda, fast inte på något dåligt sätt.
Jag märkte hur mycket jag har saknat det här, att umgås med dom människorna, och jag hoppas att de kommer till stan snart igen så att vi kan göra om det här.

Premiären stundar

Heja Sverige är tillbaka igen, denna gången med föreställningen Bort i stôll, och jag kör följe.
Det är inte så många nummer med följe, men jag kör inte så många föreställningar och det är ju en underhållande föreställning, så jag blir inte uttråkad i alla fall.
Det ska faktiskt bli väldigt kul att se den ikväll i färdigt skick, eftersom den har utvecklats så himla mycket under den här veckan som jag har varit med. Lite ljus och rekvisita kan göra väldigt mycket!

Ord kan göra mycket

För inte så länge sedan fick jag höra av en klasskamrat att vi ska göra solon efter jul och att det kunde vara ett tips att börja tänka redan nu, så jag började tänka, nu.
Jag är ju inte en dansare, jag har inte grunderna och hur ska man då kunna göra ett solo? Det enda jag vet att jag gör rätt är en upper curve, men jag kan ju inte göra ett solo bara med upprepade upper curves, eller ja, det kan man ju, men det skulle bli lite överdrivet djupt och extremt repititativt och tråkigt.
Men så plötsligt kom jag på det, teatern är min grund och anledningen till att jag går här, alltså måste jag använda mig av teatern. Jag tänkte att jag kan leta upp en bra monolog och utgå från den, hitta känslan, historien och rörelsen.

Jag gav mig därför ut på internet för att leta reda på någon bra monolog, helst på engelska, och hittade ganska snabbt en jag fastnade för, Birdbath. Den var fantastiskt glad och fin och charmig och underbar, i början. Sista stycket tog en snabb oväntad vändning, och jag blev så förvånad att jag började gråta. Jag började faktiskt gråta av den. Inte direkt hysteriskt, men lite smått sådär. Jag var verkligen inte beredd.
Det blev lite extra jobbigt eftersom jag valt att läsa den högt direkt. Efter att jag kommit igenom den läste jag den igen och kände mig illamående. För en kort stund hatade jag texten, men sen insåg jag vad fantastiskt bra den var. På mindre än en A4 hann den beröra mig så mycket.
Jag vill verkligen jobba mer med den, leka med den, experimentera, men det får bli någon annan gång när inte klockan är sen och jag är supertrött.

Gjorde en kort inspelning av monologen, lite sluddrande och då och då märkliga betoningar, men man får i alla fall en uppfattning av texten.

Birdbath av Jonathan Dorf

Kristinehamn

Just nu sitter jag i Kristinehamn och skriver. Hur går det till? Jo, min kära rumskamrat Jasmine har tagit med sig en internetsticka, och nu har vi alltså tillgång till internet, vilket är helt underbart!
Tyvärr kan jag inte njuta så mycket av det den här veckan, eftersom jag åker hem till Karlstad i morgon och pendlar resterande skoldagar. Det är nämligen premiärvecka på Heja Sveriges föreställning där jag kör följe, så nu blir det sista dagarnas intensivrep.

    En bild från det fantastiskt fina Kristinehamn

TACK FÖR INTERNET JASMINE! <3

Fri från gips

Jag är gipsfri.
Det är en av de underbaraste känslorna på länge, att kunna röra på handeden. Jag har dessutom fått veta att jag slipper operation, underbart. Nu är det bara att vänta på att det ska läka av sig själv, som oturligt nog kan ta upp till ett år.
Men huvudsaken är att jag kan leva som vanligt och inte behöver oroa mig för danslektionerna.
Jag är lycklig

Ansiktsmålningslektion

Häromveckan hade jag en egen lektion i skolan, ansiktsmålning.
Klassen delades in i par och fick sedan måla en valfri clownmålning på sin partner, sen fick de stå på en rad framför de fördragna speglarna som sedan avtäcktes och lät dem se sig själva. Det var väldigt roligt, och jag tyckte att det gick bra.
Jag gillar verkligen ansiktsmålning, det är helt fantastiskt roligt vad mycket man kan göra med lite färger.

    FOTO HAMPUS MÅRTENSSON 

Bra jobbat centralsjukhuset

Just nu är jag i Karlstad. Varför?
Igår fick jag ett samtal från centralsjukhuset i Karlstad, dom undrade var jag var. Jag tyckte att det var en lite märklig fråga med tanke på att jag inte hade någon tid på sjukhuset, så jag frågade vad saken gällde och fick veta att jag hade tid hos ortopeden.
- Jaha, sa jag, och hur var det meningen att jag skulle ha fått reda på det?
- Jo förstår du, vi har ju skickat ett brev med en kallelse, det borde ha kommit igår.

Och visst hade de skickat ett brev, bara det att det var ett B-post brev, alltså ett sådant brev som kan väntas inom tre dagar. Brevet skickades på måndagen, tiden var på onsdagen. Genomtänkt, verkligen.
Som tur var fick jag en ny tid idag, 13.20, och idag får jag domen. Operation eller inte. Jag hoppas ju verkligen på att en operation kan undvikas, och att jag slipper gips.

Mina drömmars stad

Ibland låter jag mina tankar flyta iväg. Tänker på vart livet skulle kunna ta vägen, och oftast hamnar dom på min favoritplats, i den bästa staden på hela jorden, London.
Jag älskar verkligen London, för mig är det en fristad, en helig stad, där allt är som i en saga. Jag vet inte varför, det bara är där. Ändå har jag inte varit där särskilt mycket, bara tre gånger. Men jag längtar tillbaka.
Min mamma ska dit om två veckor, så därför tänker jag lite extra på det nu.

London är stället där man vandrar på gatan och helt plötsligt möter Zach Braff. London är platsen där man ser fantastiska föreställningar. London är staden där man kan promenera planlöst och hamna på fantastiska platser. Överallt är det underbar arkitektur och spännande människor, och det är så fyllt av dans, teater och konst att man knappt vet vad man ska göra av sig själv. London är helt enkelt underbart på alla sätt, och jag vill inget hellre än att åka dit, och stanna.

Någon gång i mitt liv ska jag bo i London!

Kick and box är farliga grejer

En av våra lärare är gift, och hennes man håller i något som heter kick and box på kampsportenshus i Kristinehamn, och det hade våra lärare bokat in oss på två veckor i rad.
I torsdags var första gången.
Vi kom dit, i tid, och det var ett väldigt märkligt ställe. Man åkte in bakom en massa fabriksliknande hus, på någon slags bakgård, där vi fann kampsportens hus. Väl där gick vi in och kom in i någon slags träningslokal och träningspasset sattes igång.
Kick and box går, som namnet lite avslöjar, ut på att man sparkar och boxar. Den ena håller i en så kallad pad och den andra sparkar eller slår på den.
När jag höll i paden som min partner sparkade på började jag känna att det gjorde lite ont i min hand, men jag tänkte att det var väl inget farligt, så jag fortsatte. Kick and boxen fortflöt och var väl lite sådär lagom kul, jag blir inte direkt motiverad av att stå och slå på en pad bara sådär, det blir lite långtråkigt.

När jag vaknade dagen efter kände jag att jag hade ont i handen fortfarande, väldigt ont. Jag tänkte att jag kämpar mig igenom dagen så går det över, men det gjorde det inte, så på tåget till Karlstad ringde jag 1177 som sa att jag skulle åka direkt till akuten, vilket jag gjorde. Igen.
Som tur var så kunde mamma komma och hålla mig sällskap.

Väl på akuten blev det väntan, som vanligt. Efter ett tag fick jag komma in till en läkare som klämde lite, kände lite, sa hmm och skickade mig till röntgen.
Sen fick jag vänta ett tag för att få komma till röntgens väntrum, eftersom de tydligen hade något krångel där uppe.
Det lustiga var att vi var en hel grupp med människor som alla skadat vänsterhanden, som alla var mer eller mindre barn som väntade tillsammans med sina föräldrar och skulle röntgas, som alla väntade tillsammans.
Efter ett tag slussades vi vidare till röntgen där vi alla en i taget fick gå in och röntgas (andra gången på alldeles för kort tid), och så passade vi på att titta lite på idol också. Sen fick vi återvända till väntrummet på akuten, och så småning om möta en läkare.

På röntgenbilden kunde man se att en liten benbit lossnat, men han var orolig över att det var något mer fel, så han ville klämma på handen, men det gjorde så ont att han blev tvungen att bedöva för att kunna känna ordentligt (jag hatar verkligen sprutor), men efter bedövningen kunde han göra en ordentlig bedömning, och tydligen har jag förmodligen fått något som kallas skidåkartumme, vilket är en slitskada på ledbandet.
Därför har jag nu fått gips från tummen upp mot armbågen, och jag blir inte av med det förrän mot slutet av veckan då vi ska titta på det igen, och om jag har otur, sy.

Avslutad stångskola

Nu har vi avslutat den första stångskolan på balletten, utan stång. Fram till idag har vi gjort alla övningar vid stången, men idag som avslutning släppte vi den. Det var sjukt svårt, men ändå roligt.
Visserligen har vi inte hållit på särskilt länge, men jag har ändå lärt mig sjukt mycket redan.
Jag har hittat någonting i höften i pliéerna, utåtvridningen är bättre, om än omärkbart för blotta ögat.
Det känns bra, jag ser fram emot nästa stångskola, och framförallt mot slutet av året för att se hur mycket jag lärt mig.

Our house

Jag tänkte att jag skulle lägga upp lite bilder på lägenheten, men det blir så mycket på en gång om jag lägger upp bilder på alla rum samtidigt, så jag tar ett i taget, och jag börjar med...

KÖKET

Jag älskar vårt kök. Det är ett av de få rummen i lägenheten som har väggfönster, och det finns en balkongdörr, vilket gör att det är väldigt ljust på dagarna.
Det är rymligt och i mörkt trä, och vi får plats att hålla på alla tre där inne samtidigt.
Där finns två frysar, en kyl och en sval, där vi alla har varsin hylla, och vi har en diskmaskin, vilket nog kan vara det bästa med köket.
Vi har även plats för ett matbord där vi kan sitta och äta frukost, vilket jag tycker är väldigt trevligt.
I fönstret står tre små krukor, och i dom växer det för fullt, ska bli spännande att se hur de blir om någon månad.

Åh efterlängtade helg

Nu är helgen här, och det är så skönt.
Det är inte det att skolan är tråkig, tvärt om är det jätteroligt, men det är jobbigt. Kroppen är inte riktigt van än, så jag blir väldigt trött.
Just den här veckan har det varit extra jobbigt, eftersom jag haft lite problem med min fot. Det började smått i måndags och har blivit värre och värre. Igår frågade jag min balettlärare vad hon trodde, och efter att ha klämt lite på den kom hon fram till att jag förmodligen överansträngt foten.
Så nu blir det symptombehandling över helgen, vilket innebär hård massage, isning och märkliga salvor. Förhoppningsvis är det bättre till på måndag.
Nu är det i alla fall helg, och kvällen kommer att spenderas med fredagsmys med mamma.

Abundance dag 2

Idag var jag återigen på dansfestivalen abundance.
Två klasser stod på schemat, hip hop och impro. De som hade hip hop igår berättade skräckhistorier om hur svårt och jobbigt det var, så jag var smått skräckslagen när lektionen skulle börja. Läraren kom, satte igång och det var galet. Det var snabbt, intensivt, galna hopp, slidar och allt man kan tänka sig. Men det var kul.
Jag hängde inte riktigt med, låg ofta något steg efter, men jag hade roligt. Det var en sådan energi i rörelserna att jag blev glad av kämpandet. Läraren var dock inte glad, det kändes som att han var uttråkad och nästan lite småirriterad på oss hela lektionen, men det gjorde inget, fokusen låg på rörelserna, inte på läraren.

Efter hip hopen värkte det i hela kroppen, både i musklerna och i alla blåmärken från lektionen, och ett tag tänkte jag nästan inte gå på impron, men jag bestämde mig för att kämpa mig igenom det.
Det blev inte så mycket kämpande utan var en ganska lugn lektion, och inte jätterolig. Läraren var trevlig, lugn, avslappnad och kunnig, men det kändes inte som om jag fick ut sådär jättemycket från lektionen, den mest bara var där.

Innan abundance började följde jag med Hampus och jobbade lite, med att bära möbler.
Det kanske låter märkligt, vadå jobbade med att bära möbler, men Hampus skulle lasta in en massa soffor och fåtöljer i en lastbil och bad mig om hjälp, så det gjorde jag. En massa soffor och fåtöljer (varav många var extremt fula) bar vi in i lastbilen, och det tog bara en halvtimme. En ganska bra start på morgonen (framförallt för att jag fick träffa den underbaraste katten i världen på vägen dit)

Abundance dag 1

Just nu är dansfestivalen Abundance i Karlstad, och vi är där med skolan.
Våra lärare har bokat in oss på tre workshops var, och jag har fått en modern, en hip hop och en impro. Idag var modernklassen och jag trodde att jag skulle dö. Jag har aldrig varit så lost i hela mitt liv. Jag hade ingen aning om vad jag höll på med, vad det var meningen att jag skulle göra, hur det skulle göras eller någonting. Inte ens takten satte sig.
Det enda som var skönt var att jag inte var ensam, hela KPS gänget som var på klassen var totalförvirrade.
Läraren hette Tom Tsai och kom från LA. Han var i grunden en breakdansare, men skulle ha modern med oss. Hans övningar var tydligt inspirerade av breaken och det var mycket upp och ner på golvet, och en hel del snurrande när vi var där nere.
Det gick fort, var sjukt svårt och för mig blev det totalt kaos.
Efter ungefär halva klassen kände vi allesammans att det räckte, vi fick inte ut någonting av klassen, det var för svårt, så vi gav upp. Det kändes lite dumt att gå, men det var lika bra.

I morgon ska jag ha hip hop klass, och efter idag är jag skräckslagen.
Några av de som var på hip hop workshopen idag berättade att det nästan var breakdance, och att det skulle vara ännu mer fysiskt i morgon. Jag kommer att dö.

Dom man saknar

Olika människor vill göra olika saker i livet.
Det är inte särskilt konstigt, alla har olika drömmar, och därför hamnar människor på olika ställen. Mina vänner vill göra olika saker med sitt liv, och är nu därför utspridda över världen. Det är helt normalt, och bra att folk gör olika saker, men jag saknar dom så fruktansvärt mycket.
Det är jobbigt när folk man förut haft runt sig hela tiden försvinner. Det är klart att dom finns på telefon och på facebook, men det är ju verkligen inte samma sak som verkligheten, och ibland räcker det inte. Ibland saknar man folk så mycket att det gör ont.

Sagan om pajen

Det var en gång tre tjejer och en Hampus som skulle laga en paj

Den tredje natten i lägenheten tänkte vi att vi skulle laga en paj. En ost-och-skinkpaj för att vara mer specifik. Vi hade köpt alla ingredienser och satte igång med jobbet.
Paj är kanske inte den svåraste maträtten att laga, men för tre ganska ovana tjejer är det en stor nog utmaning. Som tur var hade vi lite hjälp av vår vän Hampus som var på besök.
Vi satte i alla fall igång med pajen. Först gjorde vi degen och ställde in i kylskåpet sådär som man ska, sen gav vi oss på fyllningen. Det man häller över var inte så komplicerat, bara att vispa ihop lite ingredienser, men att riva ost på en köksmandolin är inte det lättaste. När man inte vet hur en köksmandolin fungerar blir det ännu svårare, men vi gjorde vårt bästa, och efter en halv evighet lyckades vi att få all ost vi behövde riven, så vi hällde i allt i pajen. Sen var det bara att ställa in den i ugnen.
Det kan låta som en lätt grej, ställa in en paj i ugnen, och det är det, vanligtvis. Något som kan komplicera en så lätt grej som att ställa in en paj i ugnen är när ungsgallren inte fungerar som det ska. Det gör inte våra ungsgaller har det visat sig. Vi la in pajen i ugnen, på gallret, och nästan direkt välte gallret och tog pajen med sig till ugnens botten. En hel del paj rann ut, det som rann ut på botten brändes direkt, lägenheten fylleds av en märkligt lukt och hela köket fylldes av rök.
Det var kaos. Vår paj var halvt förstörd, köket rökfyllt och det stank, men samtidigt väldigt komiskt. Vi har haft en del problem med vår lägenhet, och med gallret rann bägaren över, och det fanns inget annat att göra än att skratta åt det, mycket.
Vi ställde in pajen en stund till i ugnen tills den var ätbar, och ställde sen ut den på bordet. Vi orkade inte med någon disk efter kaoset så vi åt direkt ur formen med skedar framför idol, vilket var nog så trevligt.
Som tur är var pajen ganska god ändå.

Livet i lägenhet

Nu bor jag i lägenheten. Jag, Jasmine och Emma flyttade in i söndags och har nu bott tillsammans i tre dagar. Det har känts som en evighet, inte för att det har varit tråkigt eller jobbigt eller så, men vi har kommit in i det så fort att det känns som om vi bott där hur länge som helst och jag känner mig verkligen hemma där. Jag älskar mitt rum även om det är lite stort och en aning tomt i mitten, det känns personligt, det känns väldigt jag.

Vi har börjat ganska bra med rutinerna också, matlagningen har funkat och vi har lyckats samsas om duschen. Vi turas om att laga frukost och har havregrynsgröt och kokt ägg som standard, och jag tycker att det fungerar väldigt bra. Det är inte den frukost jag är van vid, men det är gått och man står sig väldigt länge.

Eftersom det är en dansfestival i Karlstad som vi ska gå på med skolan är jag nu hemma igen, och jag måste faktiskt säga att det är väldigt skönt, för även om jag trivs i lägenheten och bara har varit borta i tre dagar så har jag längtat hem. Det låter kanske fånigt, jag menar jag har ju varit hemifrån mycket längre förut, men då har det varit för att jag åkt någonstans och gjort något annat, nu har jag flyttat, och det var mycket jobbigare än jag trodde. Redan första natten saknade jag mamma och Pär och alla katterna. Det är svårt att flytta hemifrån, samtidigt som det är roligt och väldigt skönt, jag tror att jag kommer att åka hem på helgen de första veckorna.

Ett steg närmare

Hela den här dagen har gått väldigt långsamt, i slow motion nästan. Jag var trött, och seg och allmänt långsam. Som tur var höll dagen ett helt okej tempo. Balletten och modernklassen på förmiddagen höll vanligt tempo, men på eftermiddagens impro hade vi massage istället och fick sluta en timme tidigare, vilket var väldigt skönt.

Efter det blev det en tur till vår hyresvärd på Linnés för att hämta ut nycklarna och skriva på några papper till. Sen bar det av till lägenheten, vår lägenhet, för att lite smått påbörja inflyttningen.
Det enda som var lite jobbigt var att de inte lagat fönsterläckan de sagt att de fixat, och när det började ösregna rann det in vatten från fönstren, så vi blev tvungna att ringa hyresvärden som skickade dit en kille för att fixa det tillfälligt. Tydligen hade det visat sig att fönstren inte gick att laga och att dom skulle byta ut fönstren, men det hade de inte sagt till oss.

Men förutom krånglen med fönstren så kändes det bra, och gör fortfarande. Vi har en lägenhet som är vår, jag har nyckeln till den på min nyckelknippa, och jag har snart alla mina saker och mina kläder där. Det är spännande och läskigt och underbart på samma gång. Bara att tänka på att jag flyttar hemifrån på söndag, jag flyttar faktiskt hemifrån. Till en ny stad, med nya sysselsättningar, nya vänner och ett nytt liv. Allt känns så overkligt perfekt. Jag älskar skolan, jag älskar lägenheten, jag älskar klasskamraterna och jag älskar tanken på det kommande året.

Äppelknyckarjazz

Dansstudierna fortsätter och allt gör ont. Hela min kropp värker, men jag vet ju att det är bra, träningsvärk är i princip alltid bra. Men det är lite jobbigt, för det känns inte riktigt som om mina ben alltid hänger med när vi gör kombinationer, men det är bara att kämpa på.

Fast vi dansar ju faktiskt inte hela tiden på KPS, ibland gör vi andra saker. Igår till exempel plockade vi äpplen, och det var något av det mysigaste på länge. Skolans trädgård är full av äppelträd fyllda med frukt och vår lärare sa att det bara var att plocka, så vi gjorde vårt bästa.
Dom bästa frukterna satt högst upp, så Hampus gav sig upp i trädet för att plocka ner de finaste, medan vi stannade nere och tog emot och pekade ut de bästa äpplena.
Det var somrigt, härligt, och nu är jag redo för hösten.

Jag fick med mig en hel del äpplen, så min fruktskål är ganska välfylld just nu, funderar på att baka äppelmuffins.

I morgon får vi nyckeln till lägenheten, helgen blir fylld av flytt och lite ansiktsmålning.
Jag är både nervös, taggad, rädd och jätteglad på samma gång.

Äventyr i Karlskoga

Idag började skolan igen efter helgen och på schemat stod det utflykt, starttid och sluttid, men inget mer. Ingen hade någon aning om vad vi skulle göra, om vi skulle vara ute eller inne, i Kristinehamn eller någon annan stans. Jag funderade hur mycket som helst på var vi skulle ta vägen någonstans egentligen och fick nästan klädångest, eftersom jag inte hade någon aning om vad jag skulle göra. Jag tänkte för mig själv att boda borg vore roligt, men vågade verkligen inte hoppas på något. Istället byggde jag upp skräckbilder av militärhinderbanor och skogsvandringar fyllda av spindlar, kryp och maskar.
När jag väl var i skolan och skulle få höra vad vi skulle göra var det en liten klump i magen, och jag blev överlycklig när de sa att vi skulle till boda borg, jag älskar boda borg, det är ett av de mest fantastiska ställena på den här jorden.
Även om jag är lite smått blåslagen av alla äventyr så var det värt det. Någon gång ska jag åka dit och klara alla banor.

Jelloshots och potatismos

Igår var det klassträff, som blev klassmys, som sedan blev klassfest.
Vi träffades vid sextiden för att gå och äta pizza, vilket var väldigt trevligt. Det var första gången vi gjorde någonting tillsammans utanför skolan som klass, och trotts att vi bara gått tillsammans i en vecka, kändes det som om vi känt varandra mycket längre.

Efter pizzan begav vi oss tillsammans hem till Jonis lägenhet för att fortsätta att umgås, där satt vi och pratade, myste och drack lite grann. Vi gjorde en spotifyspellista och lyssnade på lite trevlig musik, och efter ett tag anslöt sig några till av de som bor på elevhemmet, och med dem följde ölspelet. Ölspelet är en iphone app som har både pekleken, jag har aldrig och sanning eller konsekvens. 

För en större grupp människor som egentligen inte känner varandra är de spelen perfekta. Man lär känna varandra samtidigt som man får skratta och ha roligt, så vi spelade dem alla tre. 

I början var det ganska lugnt, men ju längre in i spelet vi kom och desto mer vi drack, desto galnare blev det. Efter ett tag hade vi inte bara bytt platser och kommit fysiskt nära varandra, vi hade också bytt kläder med varandra.

Jag fick de mest underbara kläderna någonsin (skulle verkligen vilja ha den jeansskjortan).

Efter några jelloshots och dansande var det dags att bege oss hem. Sista bussen till Karlstad gick 22.15, och det kändes lite för tidigt, så jag bestämde mig för att sova på internatet med de som bor där, så runt fyratiden promenerade vi tillbaka mot skolan, och det bestämdes att jag skulle sova med en tjej som heter Jenny. Klockan var mycket, och vi började bli lite hungriga, och Jenny ville verkligen ha potatismos, så halv fem på morgonen ställde vi oss vid spisen och lagade pulvermos. 

Efter det blev det ett halvtimmes vänneravsnitt och sen några timmars sömn. 

Ärehelgeller?

Jag har aldrig varit så glad att det är fredag.

Inte för att jag har haft en dålig vecka, tvärtom har veckan varit fantastisk. Inte heller har jag något direkt roligt planerat till helgen. Anledningen till att jag är glad att det är helg är att är trött och har ont överallt. En vecka full av träning och pendling tar på kroppen (och på psyket) så nu är jag helt utmattad och det ska verkligen bli skönt att ta det lite lugnt i soffa, äta chips och titta på tv och sedan så småningom sova. Efterlängtade sömn. Min kropp behöver verkligen få återhämta sig efter den här veckan. 

Jazzklass och internationell folkdans del 2

Nu har jag gått två dagar till, en med mer jazz och internationell folkdans, och en med balett och modevisning.
Den fortsatta folkdansen var fantastiskt rolig, och vi blir mer och mer bekväma med varandra i gruppen, vilket är väldigt skönt. Sen hade vi jazz igen och den här gången kändes det bättre. Jag hängde med mer, även om jag var en aning förvirrad, och jag kunde verkligen slappna av i det jag gjorde. En sak som var väldigt skönt på jazzklassen var att vi inte använder speglar. Det gör vi egentligen inte på någon lektion, men på jazzen var det väldigt skönt. Jag behövde inte tänka på hur jag såg ut, och fick ingen ångest över att det inte såg likadant ut när jag gjorde det som läraren, utan jag kunde bara vara i mig själv och fokusera på det jag gjorde, vilket var underbart.
Samma sak på baletten. Vi hade första lektionen idag och jag kunde verkligen bara gå in i mig själv och känna "vrider jag verkligen ut knäna ordentligt nu" och bara vara i dansen, vilket var väldigt skönt. Det var ju jobbigt också så klart, men bara på en fysisk nivå. Vi började verkligen från början i baletten, vilket var skönt för mig som inte har dansat särskilt mycket förut. Jag kände ändå att jag kunde hänga med och förstå vad jag höll på med, och faktiskt göra ganska så rätt.

En sak vi gjorde på baletten var verkligen fantastiskt rolig. Vi hoppade. Först för oss själva, och det var inte jättekul, det var hopp liksom, men sen hoppade vi i par, och jag hamnade med en av killarna som heter Elia. När vi hoppade tillsammans stod den ena bakom den andra och höll om dennas midja och hjälpte till att lyfta upp den framför i hoppen. Elia som jag var med är väldigt stark, och när jag hoppade var det som om jag flög. Jag kom så långt upp. Det var en underbar känsla, som om jag var tyngdlös i hoppen, och tiden stod nästan stilla när jag var där uppe. Helt klart det roligaste jag någonsin gjort i balettväg.

Vi dansade faktiskt inte bara idag, vi skapade lite klänningar också faktiskt. Ja, du läste rätt, danseleverna skapade kläder av tidningspapper. Vi blev indelade i grupper, fick en varsin kasse med tidningspapper, fick en sluttid och sen var det bara att skapa. Min grupp gjorde en galen klänning med en Elizabethinspirerad krage, som faktiskt blev riktigt bra.
När vi var klara med kläderna skulle vi gå ut på innegården och visa upp dom för halva skolan. Jag var klänningsbärare och fick gå ett varv och visa upp den till musik, sen pratade en annan tjej i vår grupp om vår kreation. Det var roligt, och avslappnat,  och jag tror att det var en till lära känna varandra och slappna av i varandras sällskap grej.

Så var det ju det där med pendlingen

Det enda som inte är toppen just nu är pendlingen. Det kanske inte låter så farligt med en halvtimme dit och en halvtimme tillbaka, och det är det egentligen inte, det jobbiga är när man måste gå upp.
Jag är verkligen inte en morgonmänniska, och det tar emot att ställa klockan på 05.50.
I morse höll jag på att somna med tekoppen i handen för att jag var så trött. Jag fick lite energi från cykelturen till stan, men väl på tåget tog tröttheten över igen, jag trodde nästan att jag skulle somna igen.
Som tur är får man energi så fort man kommer in i danssalen, eftersom det är så skön stämning där.

Jazzklass och internationell folkdans del 1

Idag började dansandet, och vi hade jazzklass.
Jag har aldrig tagit en endaste jazzlektion, och var sjukt nervös innan vi började, men när det väl satte igång kändes det ändå bra. Det gick snabbt framåt och jag hade ingen aning om vad hon menade när hon ropade ut saker, och de rörelser jag kände igen har jag bara sett, inte provat, och det är verkligen två helt skilda saker att se något och att sätta det i kroppen, men det var en utmaning, och det var en rolig sådan. Jag kommer nog att få be mina kära rumskamrater om en hel del hjälp med att förstå hur rörelserna egentligen ska kännas.

Vi hade också internationella folkdanser på schemat, vilket var väldigt roligt. Vi fick upp lite flås, och vi fick en chans att lära känna varandra lite bättre. Jag tror att jag kan koppla ihop alla namnen med alla ansiktena nu, men jag kan inte koppla ihop de olika egenskaperna och historierna folk berättat med personerna än, men det kommer.

I morgon blir det ännu en jazzklass och ännu en internationella folkdanser lektion, jag längtar redan.

Hej framtiden

Idag började skolan och jag är nu en elev på danslinjen på Kristinehamns folkhögskola.
Jag har fått träffa alla mina nya klasskamrater och lärare, och det känns bra. Jag kan inte ens beskriva hur bra allt känns just nu. Jag bara längtar till morgondagens danslektioner och jag ser väldigt mycket fram emot att flytta in i lägenheten nästnästa vecka.
Det är bra nu, och jag ser fram emot det här året och allt vad det innebär, och i morgon börjar det på riktigt.

TAGGA!

Framtidsplaner

En bekant till mig gjorde nyligen ett inlägg på sin blogg där hon skrev om hur hon vill att hennes liv ska se ut i framtiden, så jag tänkte att jag gör ett jag med.

Sanningen är att jag inte har någon plan. Det finns tusen saker jag vill göra och jag har ingen lust att bestämma mig nu för hur min framtid ska se ut. Jag vet att jag ska gå på KPS ett år, men efter det  har jag ingen aning, och jag vill inte veta heller, jag vill inte planera framåt. Framtiden är tom, och det är så det ska vara. Även om jag gillar att planera allt och trivs med att hänga upp mig på datum, så är det bra att vara fri, det är skönt att det är tomt. 

Det finns så mycket jag skulle vilja göra. Jag vill bo i Paris ett år och arbeta som konstnär, jobba som reseledare i Egypten, studera historia på ett universitet, spela gatuteater, jobba på Island, tågluffa genom Asien, bo i Storbritannien, skriva en bok, lösa koden i Fringe, gå på Comicon, se Matilda på West End, sy en klänning och mycket mer. 

En del kommer jag att göra, och en del kommer inte att bli av, men det gör ingenting för det är så det ska vara. 

Avsked och inflytt

Igår träffade jag de bästa en sista gång innan vi sprids ut över norden. Det var trevligt, roligt, underbart och väldigt sorgligt. 

Efter som Lisa jobbade på McDonalds valde vi att spendera kvällen där så att hon också kunde vara med. Vi drack kaffe, te, åt glass och pratade. Och besökte Lisa i kassan såklart. 

Även om det var hur mysigt som helst så var det jobbigt. Det var jobbigt att veta att flera av dem kommer jag inte att träffa på flera månader, kanske ett år, vem vet. Det är nästan svårt att att förklara vad jobbigt det var att promenera hem efter att ha sagt hej då. Jag kommer verkligen att sakna de här människorna! 

Idag när jag vaknade kändes det lite lättare i alla fall, då hade jag något annat att tänka på, nämligen dagens flytt. Jag börjar inte bo i lägenheten förrän 1a september, men idag åkte jag dit med flyttlass och lämnade möbler och kartonger så att jag inte behöver göra så mycket den 1a utan kan börja bo direkt.
Så nu står nästan alla mina saker i Kristinehamn och mitt rum i Karlstad känns plötsligt väldigt tomt.

Jag fick flytthjälp av både mamma och Pär och mormor och morfar, så det gick snabbt och smidigt, och på bara en timme var allt uppe i lägenheten, och vi fick lite tid över att fika lite på ett skrivbord i vardagsrummet.

Kalas

Idag har jag packat, och packat, och packat, så nu vet jag inte var jag har någonting längre. Men det är väl så det ska vara kanske. Jag får inte börja bo i lägenheten förrän om två veckor, men jag flyttar dit mina saker redan på lördag, och redan på fredag ska vi dit och bestämma var vi ska ställa saker och bestämma vem som sover var.
Efter packningen var det kalasdags för min moster Petra som fyllde 41. Kalaset bestod av picknick i stadsträdgården, och jag har inte tänkt på hur fint det är där förut. Jag har inte varit där på jättelänge, men det var verkligen underbart fint. Jag borde verkligen åka dit oftare.

Trollhelg på IKEA med fina vän

Nu har trollhelgen börjat och trollördagen har spenderats på IKEA tillsammans med min fina vän Linnéa.

Vi vandrade runt i timmar och tittade på allt, och köpte en hel del. Vi är båda mitt i flyttandet och tittade båda efter fina saker som skulle passa bra i våra nya hem. Jag hittade en massa grejer, både nödvändiga och överflödiga saker, men som ändå kändes rätt till nya lägenheten. Framförallt köpte jag ljus, jag älskar verkligen ljus, men jag är dålig på att komma ihåg att tända dom. Jag får bli bättre på det efter flytten.
Jag köpte en del flaskor och burkar också som jag blev helt förälskad i.

Plåster måste man ju ha så klart. 

Trollvandringen fortsätter

Trollvandringen har varit mitt liv de senaste veckorna, när man spelar fem dagar i veckan tar det över allt. Det tar på krafterna och man har ingen energi när man kommer hem, men det är värt det, för man får så mycket tillbaka i mötet med barnen. Jag älskar barnens feedback, när dom är glada och när dom uppskattar sagan. Det enda jag har svårt för är när barnen är snoriga, jag klarar verkligen inte av det. På slutet av sagan kramar jag barnen när jag säger hej då till dom, och det är oftast väldigt trevligt, men inte när det rinner snor från barnen som hamnar på min hals, mina kläder och i mitt ansikte. Jag klarar verkligen inte av det, men det är inte så mycket jag kan göra där och då utom att spela vidare.

Som tur är, är rollen väldigt rolig och väger upp för snoret, och jag känner hur den växer för varje föreställning, hur jag kan leka med den mer och mer desto tryggare jag blir i den. Det är roligt att försöka utveckla rörelsemönstret, jag jobbar på att aldrig vara stilla med armarna så att min dräkt fladdrar och ger en luftig och älvlik känsla.

Men även om det är väldigt roligt ska det bli fantastiskt skönt med "helg" nu. Eftersom trollens vecka börjar på onsdag och slutar på söndag blir onsdagen vår måndag och måndagen vår lördag. 

Det blir en helg med packning, fixning och ett IKEA besök med min kära vän linnéa.

Sjukhusdag

I torsdags var jag på pippi föreställningen som publikvärd, och under andra akten tänkte vi att bada är ju roligt, vi springer ner till vattnet, så det gjorde vi. Vi sprang så fort vi kunde till bryggan och hoppade i, enda problemet var att vattnet inte var så djupt som jag räknat med och jag slog i botten. Det gjorde lite ont, och när jag säger lite ont menar jag superduperjätteont. Stortån svullnade upp och det gick inte ner, så dagen efter ringde jag 1177, som sa åt mig att ringa gripen, som sa åt mig att komma in för en akuttid, så det gjorde jag. På gripen fick jag träffa en läkare, som visade sig vara läkarstudent, som i sin tur blev tvungen att hämta en riktig läkare, som i sin tur skickade vidare mig till röntgen på sjukhuset. Jag lyckades cykla till sjukhuset och skulle sen med vägdirektionslapp i handen försöka att hitta vägen till röntgen, vilket inte var det enklaste. Eftersom jag inte kunde gå på min högerfots stortå växlade jag mellan en väldigt märklig inåtvriden högerfotsgång som liknade den som Kevin Spacey har i Usual Suspects, och att hoppa på ett ben. Sjukhuset var nästan tomt, och dom få människor jag mötte tittade väldigt märkligt på mig. 
Efter att ha hoppat/hasat runt halva sjukhuset och nästan kommit fram till röntgen kom en ledsagare fram till mig och undrade om jag ville ha en rullstol. Jag trodde först att han skämtade, men han var helt allvarlig, så jag tackade nej och hoppade vidare. Väl framme på röntgen fick jag vänta i en evighet, sen blev jag röntgad, och fick vänta en evighet till medan hela avdelningen tömdes på folk. Alla patienterna försvann ur väntrummet och jag såg en massa läkare gå hem. Precis när jag börjat undra om jag hade blivit bortglömd kom en läkare och sa åt mig att gå till akuten. Jag frågade om dom sett något på röntgen, men det ville han inte svara på, så ensam och lite förvirrade hoppsläpade jag iväg mig till akuten (till andra sidan sjukhuset, igen).
Jag lyckades ta mig till akuten och fick vänta i ännu ett väntrum. Trevligt nog dök min vän Linnéa upp och höll mig sällskap, och hennes föräldrar kom med mat (helt fantastiskt snällt) sen kom en vän till och hängde med oss, så det var riktigt trevligt där en stund faktiskt. Sen blev jag äntligen inkallad till läkaren, och då hade jag tydligen en spricka. Jag frågade hur lång tid det skulle ta att läka, och då sa hon fyra veckor. Jag trodde att jag skulle börja gråta, det enda jag kunde tänka var kps, kps, KPS, mittliväröverjagkommerintekunnatränaellerdansamittliväröver. Sen sa hon att det var okej att gå på det även om det gjorde ont och att jag fick träna som jag ville, och då mådde jag lite bättre igen. Det blev ännu bättre när jag fick med mig röntgenbilden hem. 
Så efter en förvirrad dag fick jag äntligen svar,  fick åka hem och hänga lite med mina underbara vänner, och framförallt kolla på min coola bild!

Malmö dag 1

Nu är jag i Malmö och hälsar på min pappa Vidar, och det är väldigt trevligt. Det är så avslappnande att komma hit, så det blir verkligen semester på riktigt. 

Dagen har varit lugn och trevlig, vi började med en joggingtur, 4km, sen ett besök på triangeln (nya calingsjeans var inte helt fel) sen köpte vi med oss mat ifrån ett vietnamesiskt ställe som var hur gott som helst. Risnudelsallad med kyckling, helt klart den godaste sallad jag ätit. 

Efter maten bestämde vi oss för att gå på en konsert. Malmö stad anordnar nämligen gratis utomhuskonserter under sommaren, så vi gick till pildamsparken och lyssnade på ett band från Zimbabwe. Det var väldigt bra, och det var fantastiskt roligt att titta på alla i publiken. Många diggade med från sin plats, men några gick fram och ställde sig vid scenkanten och dansade loss, alltså verkligen släppte allt och dansade loss, det var underbart att se. 

Efter konserten promenerade vi genom den fina parken och mötte lite fåglar. Framförallt måsar, men några andra också. Fågeln på bilden ovanför den här texten fanns det bara en av, och den bar väldigt speciell. Jag har aldrig sett någon liknande fågel, och gångstilen var väldigt speciell. Den liksom nickade med huvudet så fort den gick, samtidigt som den vaggade stjärtfjädrarna fram och till baka på ett nästan teknadserieaktigt sätt. Mycket märkligt och underhållande. Jag kommer definitivt att spara den gångstilen i huvudet och hoppas att jag får användning för den någon gång. 

(Jag har äntligen blivit av med den irriterande bigadden)