Sjukhusdag

I torsdags var jag på pippi föreställningen som publikvärd, och under andra akten tänkte vi att bada är ju roligt, vi springer ner till vattnet, så det gjorde vi. Vi sprang så fort vi kunde till bryggan och hoppade i, enda problemet var att vattnet inte var så djupt som jag räknat med och jag slog i botten. Det gjorde lite ont, och när jag säger lite ont menar jag superduperjätteont. Stortån svullnade upp och det gick inte ner, så dagen efter ringde jag 1177, som sa åt mig att ringa gripen, som sa åt mig att komma in för en akuttid, så det gjorde jag. På gripen fick jag träffa en läkare, som visade sig vara läkarstudent, som i sin tur blev tvungen att hämta en riktig läkare, som i sin tur skickade vidare mig till röntgen på sjukhuset. Jag lyckades cykla till sjukhuset och skulle sen med vägdirektionslapp i handen försöka att hitta vägen till röntgen, vilket inte var det enklaste. Eftersom jag inte kunde gå på min högerfots stortå växlade jag mellan en väldigt märklig inåtvriden högerfotsgång som liknade den som Kevin Spacey har i Usual Suspects, och att hoppa på ett ben. Sjukhuset var nästan tomt, och dom få människor jag mötte tittade väldigt märkligt på mig. 
Efter att ha hoppat/hasat runt halva sjukhuset och nästan kommit fram till röntgen kom en ledsagare fram till mig och undrade om jag ville ha en rullstol. Jag trodde först att han skämtade, men han var helt allvarlig, så jag tackade nej och hoppade vidare. Väl framme på röntgen fick jag vänta i en evighet, sen blev jag röntgad, och fick vänta en evighet till medan hela avdelningen tömdes på folk. Alla patienterna försvann ur väntrummet och jag såg en massa läkare gå hem. Precis när jag börjat undra om jag hade blivit bortglömd kom en läkare och sa åt mig att gå till akuten. Jag frågade om dom sett något på röntgen, men det ville han inte svara på, så ensam och lite förvirrade hoppsläpade jag iväg mig till akuten (till andra sidan sjukhuset, igen).
Jag lyckades ta mig till akuten och fick vänta i ännu ett väntrum. Trevligt nog dök min vän Linnéa upp och höll mig sällskap, och hennes föräldrar kom med mat (helt fantastiskt snällt) sen kom en vän till och hängde med oss, så det var riktigt trevligt där en stund faktiskt. Sen blev jag äntligen inkallad till läkaren, och då hade jag tydligen en spricka. Jag frågade hur lång tid det skulle ta att läka, och då sa hon fyra veckor. Jag trodde att jag skulle börja gråta, det enda jag kunde tänka var kps, kps, KPS, mittliväröverjagkommerintekunnatränaellerdansamittliväröver. Sen sa hon att det var okej att gå på det även om det gjorde ont och att jag fick träna som jag ville, och då mådde jag lite bättre igen. Det blev ännu bättre när jag fick med mig röntgenbilden hem. 
Så efter en förvirrad dag fick jag äntligen svar,  fick åka hem och hänga lite med mina underbara vänner, och framförallt kolla på min coola bild!