Galna vänner och äventyr

Igår åkte jag tåg, eller försökte åka tåg i alla fall.
Eftersom det var storm i förrgår blev de tvungna att stänga av en del tågtrafik, vilket gjorde att jag blev tvungen att åka ersättningsbuss, som tog c.a. en timme längre än tåget, vilket gjorde att jag missade mitt tåg i Göteborg, och självklart var det sista tåget mot Karlstad den kvällen, så jag var fast i Göteborg.
Men inte länge.
Jag berättade för en vän hur det låg till, och hon och en annan vän fick en galen idé, dom skulle köra till Göteborg, hämta mig och sedan åka till Karlstad.
Och det gjorde dom, efter ett besök på statoil hade de en bil och sen bar det av mot Göteborg.
Sällan har jag blivit så lycklig som när jag mötte dom på stationen.
Det var så himla fint och underbart av dom, och jag blev så himla glad. Dom är verkligen de finaste människorna som finns i hela världen!

Fuck this shit, I'm going to Narnia

Så avalutades gårdagens premiärtal på föreställningen The Feeling Of Going, en dansical av Skånes Dansteater och Malmö Opera med sångaren Edda Magnason i huvudrollen. 

Det var en fantastisk förställning, och är helt klart det sjukaste jag sett. All musik var skriven av Jonsi i Sigur Ròs, och den var full av galna scenkostymer, häftiga projektioner, fantastiska scenografier, och inte minst, en helt underbar dans.

    FOTO SKÅNES DANSTEATER

Aldrig har jag sett en liknande föreställning, det var så mycket som hände, och jag blev snabbt så inne i handlingen att jag glömde bort att det var en dansföreställning och för ett ögonblick blev scenen verkligheten. Det är ett bra betyg, för det är inte ofta man går in i något så mycket, i alla fall inte jag. 

Föreställningen utspelades i huvudpersonens drömvärld där man först fann ett hus, som framför ens ögon försvann och ersattes av en skog. Denna skog var full av märkliga varelser och sällsam  musik. Märkliga former och fantastiska duetter avslutades med en överlämning av en krona från en av varelserna till huvudpersonen.  

Efteråt fick jag höra att detta var dansaren som överlämnade kronans sista uppsättning, och det gjorde handlingen tio gånger vackrare, den äldre dansaren lämnade kronan till de unga. 

"Art should disturb the comfortable and comfort the disturbed"

Carina Chill

Igår, efter arbetet med maskerna begav sig hela klassen hem till en av våra lärare, Carina för att ha lite trevligt.
Hon bor i världens finaste hus utanför Kristinehamn tillsammans med sin man, vår teaterlärare, John och deras barn, och om jag fick bo i vilket hus som helst i hela världen skulle jag vilja bo i deras hus. Det är verkligen det coolaste huset i världen, förutom en pool, ett biorum och ett underbart luftigt kök är huset fullt av fantastisk konst.

Det första vi gjorde var att delas in i grupper och baka lite, sen när vi var klara med det fick vi gå på danspromenad.
Danspromenaden hade tre regler:

• Alla svar är rätt
• Gå i tystnad
• Älska din dans 

Och liknade lite en tipspromenad. Man fick gå runt på hennes gård mellan en massa lappar som alla hade tre alternativ. Alternativen kunde vara rulla, hoppa eller snurra, och på varje lapp var det en rörelse som tillslut bildade en liten koreografi. Eftersom alla i gruppen valde olika alternativ skapade vi tre olika kombinationer som vi sedan visade upp för resten av gruppen tillsammans. Det var både spännande och lite jobbigt eftersom det var sjukt kallt och vi inte riktigt var klädda för det. 

Som tur var fick vi gå in igen så fort vi var klara, och då var det dags för bad i deras pool, fantastiskt kul. Vi spelade volleyboll (finns det något särskilt namn för det när man är i vatten?) och hade allmänt kul, sen blev det fika och prat, mycket mysigt.

Mina rumskamrater begav sig hem till karlstad för att sova hemma den dagen, eftersom de skulle påp ett trolltidermöte, vilket lämnade mig ensam i vår stora läskiga lägenhet. Jag var lite orolig för att sova där själv, tills mina fina vänner Malin och Sandra bestämde sig för att sova över. 

Det var inte helt fel med filmmys, och framförallt sällskap. 

Masker

Igår hade vi ingen dans i skolan, utan en specialdag med teater.

Inte vilken teater som helst, maskarbete. 

För mig som jobbat väldigt lite med mask var det väldigt spännande, och framförallt utmanande. 

Vi delades in i mindre grupper och min grupp började. Vi fick först välja en mask och sedan kläder som vi tyckte passade till masken. Vi skulle dessutom hitta ett uttryck eller en känsla. Maskerna var bara halvmasker, alltså kunde vi jobba med munnen. 

Min karaktär fick ett lite förvånat och nyfiket uttryck och en rock, keps och portfölj. 

Ett lite långsamt, förundrat gångsätt och ett ständigt gungande när han stod stilla skapade ett spännande rörelsemönster och helt plötsligt spelade jag en person. 

Vi hade gjort oss i ordning utanför lektionssalen, och när vi var klara fick vi komma in och bli utfrågade i karaktär.

Allt improviserades fram, och karaktären växte mer och mer ju längre tiden gick. Vi fick frågor om hobbyer, familj, historia, relationer och allt möjligt. 

Det som var mest spännande var dock inte att bli utfrågad, utan det var det som växte fram när man bara stod i ledet. Hur man reagerade på de andra, vad man gjorde med kroppen när man stod stilla, var man la vikten när man stod, hur rörde sig munnen. 

Allt det var väldigt spännande och eftersom vi höll på i över en timme hann man verkligen komma in i det. 

Det var roligt, läskigt, utmanande och extremt utmattande. 

Jag var verkligen helt slut efteråt, men det var det värt, för det var verkligen en upplevelse. 

                                          FOTO: VIKTORIA WHAREN

Avslutat stångskola

Nu har vi avslutat ännu en stångskola på baletten, men den här gången gick det inte riktigt lika bra. Jag har haft lite otur den här gången med sjukdom som hindrat mig från att pulsa upp och en liten hjärnskakning förra veckan.
Det gjorde att jag inte riktigt kunde övningarna, och utan stång blev det sjukt svårt. Att tänka och hålla balansen samtidigt var visst inte min grej.
Det kändes lite jobbigt faktiskt, men eftersom jag vet varför det gick så dåligt känns det lite bättre.
Det är bara att ta nya tag till nya stångskolan efter lovet.
Jag märker i alla fall att jag blir starkare och starkare, så det går framåt i alla fall.

Redo för ny vecka

Nu är det söndag igen och i morgon börjar en ny vecka.
Den här veckan är inte riktigt en vanlig vecka, på onsdag är det nämligen något som heter höstfest.
Höstfest är en tillställning på skolan där vi dansar inför resten av skolan på förmiddagen och äter middag på kvällen.
Vi har fyra nummer som vi ska visa upp med klassen, två jazzkoreografier, en stomp och en egenskapad koreografi som vi skapat på dansteorin, även kallad krydddansen.
Två av dom sitter ganska bra, och de andra två kommer vi definitivt att sätta till genrepet (hoppas jag i alla fall).

Den ena jazzkoreografin gör vi till låten Wake me up iförda pyjamasar, och själva grundkombinationen till den har jag ganska bra koll på, men vi har ändrat placeringar, formationer och riktningar, och det gör mig lite förvirrad. Jag är lite orolig att jag inte ska hinna bli bekväm nog i den för att kunna göra den ordentligt, utan att tankarna kommer att ligga lite före stegen så allting blir lite halvdant. Jag vill ju kunna göra det bra när jag gör det.

Sen har vi jazzkoreografi nummer två, den gör vi till låten Coba Gurango. Det är en härlig koreografi, väldigt down to earthig, långsam och allmänt skön. Den koreografin har vi arbetat längst med och det är den rörelserna sitter bäst på, men även i den har vi bytt riktningar, formationer och arbetar med kanon. Men eftersom grundkombinationen sitter så bra i kroppen blir den nog inga problem.

Från streetklassen har vi en stomp koreografi som är väldigt rolig och som faktiskt sitter ganska bra. Det enda problemet är att vi ökar takten väldigt mycket, och i en stomp är det viktigt att hålla tempot, annars blir det jobbigt. En sak till som är lurig med stompen är övergångarna, den är nämlligen sammansatta delar som inte riktigt hör ihop egentligen, därför är de lite luriga.

Sist men inte minst har vi kryddansen.
Den har vi jobbat fram själva i par med olika kryddor som utgångspunkt. Min duo hade kanel som utgångspunkt, och tillsammans med min kamrat Malin har jag koreograferat en kort jazzig kanelinspirerad duett.
Själva dansen bygger på att vi växlar mellan olika delar av alla gruppers koreografier. Stegen från de olika duetterna har smälts ihop till en stor koreografi, och då och då gör paren sina egna koreografier i helhet.
Det är lite experimentellt, lite utforskande och lite rolig, och det ska bli spännande att se hur den tas emot av publiken.

Låt människor vara!

Min klasskamrat Jonathan skrev förut idag ett inlägg på sin blogg där han berättade om hur han blivit trakasserad för sin läggning och att han nu blivit uthängd med namn och kontaktuppgifter i en nazistisk facebookgrupp där han blivit hotad.
Det är inte okej.
Jag blir så ledsen när jag hör om hur människor kan bete sig så illa, och hur människor kan hata en person de aldrig mött bara för att den personen råkar gilla killar, jag förstår det inte.
Jag kan verkligen inte förstå hur man kan bli så provocerad och upprörd över en annan persons läggnig.

Det har förekommit dödshot, och även om hoten kanske inte förverkligas är det ändå fruktansvärt att en människa ska behöva må dåligt och vara rädd. Dom hoten förföljer honom i vardagen och gör att han känner sig osäker, någonting ingen människa ska behöva uppleva.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om det här, men eftersom jag är en aning upprörd i skrivande stund är det lika bra att jag avrundar nu, annars kommer det bara att spåra ur.

Mina tankar går i alla fall till stackars Jonathan och hans pojkvän, och jag hoppas att han polisanmäler de inblandade.

Mitt stackars huvud

Det har blivit höst, och med hösten har regnet kommit tillsammans med kylan, och regn + kyla = is.
Och is på vägarna betyder halt, vilket inte alltid är jättekul när man cyklar, särskilt inte med min koordinationsförmåga.
Jag lyckades ju naturligtvis ramla.
Otur som jag hade slog jag i huvudet, men jag lyckades ändå ta mig upp, samla ihop mig själv, och om än något chockad, ta mig till tåget och hinna i tid till skolan. Tyvärr fick jag inte ut så mycket av dagen eftersom mitt huvud gjorde ont och jag kände mig dåsig. Jag satt mest och tittade på och efter lunch blev jag hemskickad eftersom jag somnade. Inte så värd dag helt enkelt. Jag misstänker att jag kan ha en mindre hjärnskakning, som tur är brukar sådana gå över ganska snabbt, någon dag av vila bara.
Men lite tôligt är det, tur att det är helg så att man har tid att vila.

Underbara, fantastiska Shrek

Igår var jag och såg Shrek, igen, och den var lika fantastisk den här gången.
Eller nej, den var faktiskt ännu bättre, eftersom vi satt på första raden kunde vi se alla små detaljer och ansiktsuttryck, vilket tog den till en helt ny nivå. Att man dessutom kunde höra varenda ord de sjöng gjorde inte saken direkt sämre.
Jag brukar tänka att man har riktigt bra platser när man ser skådespelarna spotta och svettas, och vi såg en hel del spott och svett, alltså var våra platser helt perfekta.
Jag satt dessutom bredvid två musikalälskande klasskamrater som var i samma extas som jag, vilket höjde stämningen ännu mer.
Vi skrattade som bara den (enligt scenteknikerna hördes vi ända bakom scen) och det var helt underbart. Det var längesedan jag hade så roligt.

Efter föreställningen fick vi gå bakom igen och jag tillsammans med några klasskamrater och två lärare fick en kort guidad tur av min pappa Pär, och jag var tydligen inte den enda som tycker att det är kul att se vad som händer bakom scen, energin var på topp, och kvällen fick en fantastisk avslutning.
Jag fick även äran att smaka på operans kaffe, det hamnade inte på topplistan...

     ETT GÄNG LYCKLIGA TJEJER I PAUSEN

Helg eller?

Det känns som det är fredag idag, mycket märkligt faktiskt. Kanske för att idag är en sådan rolig dag och för att jag åkt hem till Karlstad.
Vi ska nämligen se på Shrek i kväll med skolan, vilket ska bli fantastiskt kul, jag har ju sett den förut, men den är så bra att man verkligen inte kan se den för många gånger.
Dagen till ära har jag och en klasskamrat tatuerat oss. Inte på riktigt, utan med sådana där man tar bort ett plastfilter ifrån och fäster med vatten. Fantastiskt roligt.
Man blir som ett barn igen när man börjar hålla på med sånt där, så nu har jag tatueringar lite överallt, och fler blir det nästa vecka när de här försvunnit.

Äpplen och shopping

Idag har det varit marknad i Kristinehamn, eller marken som det heter här. Fullt med människor, saker och lukter, jag älskar det. Marknader är så fantastiskt mysiga. Särskilt godisstånden, dom är så fina med alla remmar och karameller i olika färger. 

Därför begav vi oss på en lång rast till Marken där vi vandrade runt ett tag. Det finns massor med spännande saker, en tjej köpte en juldekoration och en annan en gammal bamsetidning. Själv köpte jag 96st hårnålar för 10kr (inte fy skam), en present till Hanna som har nioårskalas på söndag och ett häfte med gnuggistatueringar tillsammans med en klasskamrat (imorgon blir det tatuera loss).

På marknaden fanns ett munkstånd, som det så ofta finns på marknader, och där hamnade vi. 

På det här munkståndet sålde de inte bara munkar, utan kanderade äpplen också, och dom var fantastiskt fina. Stora, runda, blanka och röda. Dom såg fantastiska ut, precis som i gamla Astrid Lindgren filmer, och extremt svåra att motstå, så vi köpte oss ett varsit, jag, Sandra och Malin, och det var ett äventyr kan jag säga. 

Eftersom man inte så ofta äter kanderade äpplen var det ingen av oss som riktigt visste hur man äter ett sånt. Vi förstod ju att det var ett äpple i mitten och att det hårda runt bara var ett tunt lager, men hur tar man sig igenom till äpplet? Ska man slicka på det? Stoppa in hela i munnen och suga på det? Eller helt enkelt bita i det? Vi gjorde alla tre vårt bästa, men det tog sin tid innan vi tog oss igenom det hårda yttre. 

jag måste tyvärr erkänna att det ser godare ut än det är. Det var inte äckligt eller så, men det var inte gott heller. 

Dock vägde äventyret med att äta den upp för den lite tråkiga smaken. 

Efter markenbesöket fortsatte skolan som vanligt med kör, och efteråt bar det av till gymmet igen. Jag är fortfarande förvånad över hur kul det är. Det är verkligen avslappnande för sinnet och underbart för kroppen. Jag brukar inte gilla att kämpa, men i gymform verkar det funka för mig. Det är kul att kämpa! 

På riktigt

Idag hade vi fysisk teater med John, och vi gjorde den galnaste övningen någonsin.
Lektionen började som vanligt, vi värmde upp, lekte, gjorde några övningar och sen, på slutet kom den galna övningen.
John bad om tre frivilliga, två killar och en tjej, och jag ställde upp. Det kan ha varit det bästa beslutet i mitt liv.

Övningen gick till såhär: John berättade en historia om ett ungt par som var förlovade när mannen tvingades ut i krig. Kriget tog slut och alla soldater återvände utom hennes fästman. Eftersom han inte återvände gifte hon sig så småning om med en annan man, men plötsligt återvänder hennes första fästman.
Den historien skulle vi gestalta. Jag och två klasskamrater, helt utan att använda armarna eller ansiktet. Det enda vi skulle göra var att verkligen sätta oss in i historien och känna den, verkligen vara i den och i våra karaktärer. Jag skulle fundera över valet mellan de två männen och verkligen känna ångesten och försöka grubbla över beslutet. När vi kommit in i känslan skulle vi promenera runt i rummet, stanna, gå, backa och så vidare när vi kände för det, men framförallt skulle vi känna historien.

Aldrig tidigare i mitt liv har jag varit med om något liknande. Aldrig har jag gått in så mycket för någonting. Jag kände det, jag verkligen kände det. Mötena med de andra två, beslutsångesten, funderingarna, rastlösheten, allt var på riktigt. Jag spelade inte, jag bara gick runt och kände, och efteråt förstod jag att det också är teater.
Det är inte den form av teater jag är van vid, en tom insida och en rik utsida, utan helt tvärt om, och ändå funkade det. Det förmedlade någonting till publiken som var ärligt. Det spelades inte, det var på riktigt. Just där och då var vi de tre människorna i berättelsen, Elia, Julianna och Nikolas var försvunna. Det var fantastiskt, och verkligen en aha upplevelse.
Nu kanske det inte är någonting som funkar i alla sammanhang, och jag kanske aldrig kommer att få använda mig av det och gå så djupt, men jag har i alla fall fått prova det, vilket var fantastiskt.
När vi avslutade övningen tog det ett tag att återgå till det normala. Hela min kropp kändes tung, darrig och hjärnan var inte som den brukade.
Det fokuset och dom känslorna hade tagit mig till en annan värld och att komma tillbaka därifrån var inte det enklaste.

Jag är verkligen glad att jag gjorde det här, och det är helt klart den bästa teaterlektionen jag har haft i hela mitt liv.

    Bild från förra veckans friluftsdag

Från en sak till en annan

Idag har jag gjort två helt olika, men ändå väldigt lika grejer. Jag har dansat balett och jag har gymmat.
På morgonen hade vi balett i skolan, vilket var väldigt kul. Jag gillar verkligen balett, det är någonting med strukturen som passar mig.
Och idag var en extra bra dag. Allt kändes bara rätt. Alltså inte rätt teknikmässigt, utan som att jag var på väg åt rätt håll, vilket var roligt, och tiden gick jättefort.

Sen, när skolan var slut, beslöt jag och Jasmine oss för att prova gymmet som ligger i vårt hus. Jag var lite rädd först, jag menar jag har ju aldrig gymmat förut, det kanske inte alls skulle passa mig, men det gjorde det. Jag ÄLSKADE det. Första 30 minuterna på crosstrainern var inte de roligaste, men inte tråkiga heller, men styrkan på maskinerna var riktigt härlig.
Det blev lite egentid och var väldigt avslappnande, så nu har jag skaffat gymkort och ska göra mitt bästa för att komma ihåg att använda det också.

Vad hände med fokuset?

Idag har det varit totalt kaos, i mitt huvud. Jag vet inte vad som hände, men mitt fokus var helt borta, ickeexisterande. Vi hade impro på morgonen, och jag tänkte hela tiden, jag kunde inte låta bli.
Det låter kanske inte som en särskilt dålig sak, att tänka, men det kan vara extremt hämnande. När man hela tiden tänker på vad man gör blir det plågsamt att improvisera, jag ifrågasätter varenda liten rörelse när jag hamnar i det läget, och då blir det inte kul.
Det blev inte bättre när vi sedan utifrån vårt personnummer skulle skapa en koreografi som vi sedan skulle visa upp, en uppgifts om någon annan dag säkert skulle vara fantastiskt rolig, men som idag bara blev hemsk.
Men det var bara att bita ihop och försöka släppa frustrationen som växte inom mig. Vissa dagar är sådana helt enkelt och det är bara att hantera så gott man kan. Så här i efterhand misstänker jag att det kan ha haft att göra med att jag sov väldigt dåligt i natt.
Streeten blev inte så mycket bättre. Stompen funkade och jag orkade hålla fokuset, men på hip hopen försvann det igen. Jag kunde inte koncentrera mig på övningarna och fick varken in uppgifterna i kropp eller huvud.
Som tur var hade jag väldigt roligt och lyckades därför ta mig igenom hela klassen trotts bristande fokuset.

Efter lektionen stannade vi kvar och stretchade och när jag hängde över mina ben märkte jag att det inte tog stopp halvvägs ner utan jag kunde fortsätta hela vägen och lägga pannan mot knäna. Det kunde jag verkligen inte innan jag började på KPS, så jag blev lite glad. Det är kul när man märker skillnad.

Sen lyftes dagen ännu mer när jag och en kamrat var på coop och bestämde oss för att idag var dagen av märkliga frukter, så vi köpta några goda frukter som ananas, mango och kiwi, och några som ingen av oss sett eller provat förut och gjorde ett fantastiskt fruktfat. Tillsammans med en kopp av mitt nya te blev det bästa eftermiddagsfikat någonsin.

Kanelbullens afton

Igår var det både kanelbullens dag och kulturnatta i Karlstad, mycket bra på samma gång, så därför skyndade jag mig mot tempelriddaren efter genrepet för att hinna se improvisommars föreställlning och möta upp mina vänner som var på besök i Karlstad över helgen.
Det var helt underbart att få träffa dom igen. Vi är ju faktiskt ganska utspridda, Erika i Linköping, Torbjörn i Örebro, Lisa i Karlstad och Johannes i Skara och jag i Kristinehamn. Den enda som inte kunde komma var Line, den mest utspridda av oss alla, som för tillfället bor i Frankrike.

Efter att vi sett klart på improvisommar, som både Torbjörn och Johannes var med i, begav vi oss hem till Lisa och drack te och åt bullar. Det var mörkt, regndroppar smattrade mot rutan, ljus flackade och allt var mysigt, perfekt och underbart. Det kändes som det brukar, fast ändå inte. Någonting var ändå annorlunda, vi var annorlunda, fast inte på något dåligt sätt.
Jag märkte hur mycket jag har saknat det här, att umgås med dom människorna, och jag hoppas att de kommer till stan snart igen så att vi kan göra om det här.

Premiären stundar

Heja Sverige är tillbaka igen, denna gången med föreställningen Bort i stôll, och jag kör följe.
Det är inte så många nummer med följe, men jag kör inte så många föreställningar och det är ju en underhållande föreställning, så jag blir inte uttråkad i alla fall.
Det ska faktiskt bli väldigt kul att se den ikväll i färdigt skick, eftersom den har utvecklats så himla mycket under den här veckan som jag har varit med. Lite ljus och rekvisita kan göra väldigt mycket!

Ord kan göra mycket

För inte så länge sedan fick jag höra av en klasskamrat att vi ska göra solon efter jul och att det kunde vara ett tips att börja tänka redan nu, så jag började tänka, nu.
Jag är ju inte en dansare, jag har inte grunderna och hur ska man då kunna göra ett solo? Det enda jag vet att jag gör rätt är en upper curve, men jag kan ju inte göra ett solo bara med upprepade upper curves, eller ja, det kan man ju, men det skulle bli lite överdrivet djupt och extremt repititativt och tråkigt.
Men så plötsligt kom jag på det, teatern är min grund och anledningen till att jag går här, alltså måste jag använda mig av teatern. Jag tänkte att jag kan leta upp en bra monolog och utgå från den, hitta känslan, historien och rörelsen.

Jag gav mig därför ut på internet för att leta reda på någon bra monolog, helst på engelska, och hittade ganska snabbt en jag fastnade för, Birdbath. Den var fantastiskt glad och fin och charmig och underbar, i början. Sista stycket tog en snabb oväntad vändning, och jag blev så förvånad att jag började gråta. Jag började faktiskt gråta av den. Inte direkt hysteriskt, men lite smått sådär. Jag var verkligen inte beredd.
Det blev lite extra jobbigt eftersom jag valt att läsa den högt direkt. Efter att jag kommit igenom den läste jag den igen och kände mig illamående. För en kort stund hatade jag texten, men sen insåg jag vad fantastiskt bra den var. På mindre än en A4 hann den beröra mig så mycket.
Jag vill verkligen jobba mer med den, leka med den, experimentera, men det får bli någon annan gång när inte klockan är sen och jag är supertrött.

Gjorde en kort inspelning av monologen, lite sluddrande och då och då märkliga betoningar, men man får i alla fall en uppfattning av texten.

Birdbath av Jonathan Dorf