Jag är ju inte en dansare, jag har inte grunderna och hur ska man då kunna göra ett solo? Det enda jag vet att jag gör rätt är en upper curve, men jag kan ju inte göra ett solo bara med upprepade upper curves, eller ja, det kan man ju, men det skulle bli lite överdrivet djupt och extremt repititativt och tråkigt.
Men så plötsligt kom jag på det, teatern är min grund och anledningen till att jag går här, alltså måste jag använda mig av teatern. Jag tänkte att jag kan leta upp en bra monolog och utgå från den, hitta känslan, historien och rörelsen.
Jag gav mig därför ut på internet för att leta reda på någon bra monolog, helst på engelska, och hittade ganska snabbt en jag fastnade för, Birdbath. Den var fantastiskt glad och fin och charmig och underbar, i början. Sista stycket tog en snabb oväntad vändning, och jag blev så förvånad att jag började gråta. Jag började faktiskt gråta av den. Inte direkt hysteriskt, men lite smått sådär. Jag var verkligen inte beredd.
Det blev lite extra jobbigt eftersom jag valt att läsa den högt direkt. Efter att jag kommit igenom den läste jag den igen och kände mig illamående. För en kort stund hatade jag texten, men sen insåg jag vad fantastiskt bra den var. På mindre än en A4 hann den beröra mig så mycket.
Jag vill verkligen jobba mer med den, leka med den, experimentera, men det får bli någon annan gång när inte klockan är sen och jag är supertrött.
Gjorde en kort inspelning av monologen, lite sluddrande och då och då märkliga betoningar, men man får i alla fall en uppfattning av texten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar