På riktigt

Idag hade vi fysisk teater med John, och vi gjorde den galnaste övningen någonsin.
Lektionen började som vanligt, vi värmde upp, lekte, gjorde några övningar och sen, på slutet kom den galna övningen.
John bad om tre frivilliga, två killar och en tjej, och jag ställde upp. Det kan ha varit det bästa beslutet i mitt liv.

Övningen gick till såhär: John berättade en historia om ett ungt par som var förlovade när mannen tvingades ut i krig. Kriget tog slut och alla soldater återvände utom hennes fästman. Eftersom han inte återvände gifte hon sig så småning om med en annan man, men plötsligt återvänder hennes första fästman.
Den historien skulle vi gestalta. Jag och två klasskamrater, helt utan att använda armarna eller ansiktet. Det enda vi skulle göra var att verkligen sätta oss in i historien och känna den, verkligen vara i den och i våra karaktärer. Jag skulle fundera över valet mellan de två männen och verkligen känna ångesten och försöka grubbla över beslutet. När vi kommit in i känslan skulle vi promenera runt i rummet, stanna, gå, backa och så vidare när vi kände för det, men framförallt skulle vi känna historien.

Aldrig tidigare i mitt liv har jag varit med om något liknande. Aldrig har jag gått in så mycket för någonting. Jag kände det, jag verkligen kände det. Mötena med de andra två, beslutsångesten, funderingarna, rastlösheten, allt var på riktigt. Jag spelade inte, jag bara gick runt och kände, och efteråt förstod jag att det också är teater.
Det är inte den form av teater jag är van vid, en tom insida och en rik utsida, utan helt tvärt om, och ändå funkade det. Det förmedlade någonting till publiken som var ärligt. Det spelades inte, det var på riktigt. Just där och då var vi de tre människorna i berättelsen, Elia, Julianna och Nikolas var försvunna. Det var fantastiskt, och verkligen en aha upplevelse.
Nu kanske det inte är någonting som funkar i alla sammanhang, och jag kanske aldrig kommer att få använda mig av det och gå så djupt, men jag har i alla fall fått prova det, vilket var fantastiskt.
När vi avslutade övningen tog det ett tag att återgå till det normala. Hela min kropp kändes tung, darrig och hjärnan var inte som den brukade.
Det fokuset och dom känslorna hade tagit mig till en annan värld och att komma tillbaka därifrån var inte det enklaste.

Jag är verkligen glad att jag gjorde det här, och det är helt klart den bästa teaterlektionen jag har haft i hela mitt liv.

    Bild från förra veckans friluftsdag