Sjukhusdag

I torsdags var jag på pippi föreställningen som publikvärd, och under andra akten tänkte vi att bada är ju roligt, vi springer ner till vattnet, så det gjorde vi. Vi sprang så fort vi kunde till bryggan och hoppade i, enda problemet var att vattnet inte var så djupt som jag räknat med och jag slog i botten. Det gjorde lite ont, och när jag säger lite ont menar jag superduperjätteont. Stortån svullnade upp och det gick inte ner, så dagen efter ringde jag 1177, som sa åt mig att ringa gripen, som sa åt mig att komma in för en akuttid, så det gjorde jag. På gripen fick jag träffa en läkare, som visade sig vara läkarstudent, som i sin tur blev tvungen att hämta en riktig läkare, som i sin tur skickade vidare mig till röntgen på sjukhuset. Jag lyckades cykla till sjukhuset och skulle sen med vägdirektionslapp i handen försöka att hitta vägen till röntgen, vilket inte var det enklaste. Eftersom jag inte kunde gå på min högerfots stortå växlade jag mellan en väldigt märklig inåtvriden högerfotsgång som liknade den som Kevin Spacey har i Usual Suspects, och att hoppa på ett ben. Sjukhuset var nästan tomt, och dom få människor jag mötte tittade väldigt märkligt på mig. 
Efter att ha hoppat/hasat runt halva sjukhuset och nästan kommit fram till röntgen kom en ledsagare fram till mig och undrade om jag ville ha en rullstol. Jag trodde först att han skämtade, men han var helt allvarlig, så jag tackade nej och hoppade vidare. Väl framme på röntgen fick jag vänta i en evighet, sen blev jag röntgad, och fick vänta en evighet till medan hela avdelningen tömdes på folk. Alla patienterna försvann ur väntrummet och jag såg en massa läkare gå hem. Precis när jag börjat undra om jag hade blivit bortglömd kom en läkare och sa åt mig att gå till akuten. Jag frågade om dom sett något på röntgen, men det ville han inte svara på, så ensam och lite förvirrade hoppsläpade jag iväg mig till akuten (till andra sidan sjukhuset, igen).
Jag lyckades ta mig till akuten och fick vänta i ännu ett väntrum. Trevligt nog dök min vän Linnéa upp och höll mig sällskap, och hennes föräldrar kom med mat (helt fantastiskt snällt) sen kom en vän till och hängde med oss, så det var riktigt trevligt där en stund faktiskt. Sen blev jag äntligen inkallad till läkaren, och då hade jag tydligen en spricka. Jag frågade hur lång tid det skulle ta att läka, och då sa hon fyra veckor. Jag trodde att jag skulle börja gråta, det enda jag kunde tänka var kps, kps, KPS, mittliväröverjagkommerintekunnatränaellerdansamittliväröver. Sen sa hon att det var okej att gå på det även om det gjorde ont och att jag fick träna som jag ville, och då mådde jag lite bättre igen. Det blev ännu bättre när jag fick med mig röntgenbilden hem. 
Så efter en förvirrad dag fick jag äntligen svar,  fick åka hem och hänga lite med mina underbara vänner, och framförallt kolla på min coola bild!

Malmö dag 1

Nu är jag i Malmö och hälsar på min pappa Vidar, och det är väldigt trevligt. Det är så avslappnande att komma hit, så det blir verkligen semester på riktigt. 

Dagen har varit lugn och trevlig, vi började med en joggingtur, 4km, sen ett besök på triangeln (nya calingsjeans var inte helt fel) sen köpte vi med oss mat ifrån ett vietnamesiskt ställe som var hur gott som helst. Risnudelsallad med kyckling, helt klart den godaste sallad jag ätit. 

Efter maten bestämde vi oss för att gå på en konsert. Malmö stad anordnar nämligen gratis utomhuskonserter under sommaren, så vi gick till pildamsparken och lyssnade på ett band från Zimbabwe. Det var väldigt bra, och det var fantastiskt roligt att titta på alla i publiken. Många diggade med från sin plats, men några gick fram och ställde sig vid scenkanten och dansade loss, alltså verkligen släppte allt och dansade loss, det var underbart att se. 

Efter konserten promenerade vi genom den fina parken och mötte lite fåglar. Framförallt måsar, men några andra också. Fågeln på bilden ovanför den här texten fanns det bara en av, och den bar väldigt speciell. Jag har aldrig sett någon liknande fågel, och gångstilen var väldigt speciell. Den liksom nickade med huvudet så fort den gick, samtidigt som den vaggade stjärtfjädrarna fram och till baka på ett nästan teknadserieaktigt sätt. Mycket märkligt och underhållande. Jag kommer definitivt att spara den gångstilen i huvudet och hoppas att jag får användning för den någon gång. 

(Jag har äntligen blivit av med den irriterande bigadden)

PIP, trollvandring och bistick

Nu är sommaren verkligen igång, pip är klart, trollvandringen igång och i morgon åker jag till Malmö för sommarens besök. 
Pip var en spännande upplevelse. Jag har bara varit på arvikafestivalen tidigare, en dag, och nu var jag med nästan hela veckan, som funkis dessutom, så det blev en helt ny upplevelse. Jag var med i något som hette hot team, vilket innebar att man inte hade några särskilda uppgifter för gruppen, utan vi skickades dit vi behövdes, jag fick alltså göra olika saker varje dag. En av dagarna satt jag still och gjorde ingenting på hela passet, och en annan stod jag i diket framför scenen. 
Torsdagen var den bästa dagen, för då var jag först ledig så att jag kunde se på Movits!, sen fick jag jobba diket på Maskinen och kunde lyssna på hela konserten, vilket var fantastiskt roligt. 

Efter att mariebergsskogen tömts på pip folk var det dags för trollvandringen att flytta in. Min premiär var i går, och det var riktigt roligt faktiskt. Sagan är bra i år, jag blir glad av att spela den, och den är rolig. Karaktären är rolig den med, och jag trivs verkligen med den. Jag tror det har att göra med att vi skapat den i år, det är inte en karaktär som alltid funnits, utan det här är min och min dublett Anna-Karins älva. Min premiärdag gick utmärkt, det flöt på och det var bra barn, så det känns bra inför när jag går på på riktigt. Jag spelar 52 föreställningar av trollvandringen i år. 52 stycken föreställningar som alla är c.a. 40 minuter långa, och varje gång ska man spela den med lika mycket energi, prestera lika bra och göra allt som om det var första gången. Det är en utmaning, men det är det som är roligt. Att pusha sig själv fyra gånger om dan och gå ut i skogen och leverera. Jag älskar det, och ser verkligen fram emot att spendera sommaren i mariebergsskogen. 

Jag måste bara berätta en sak som inte är superroligt med att arbeta i skogen, alla djur som väldigt gärna sticker, biter och i allmänhet attackerar en när man sitter där och väntar på nästa vandring. Igår blev jag så totalt attackerad att jag inte ens märkte att jag blev stucken av ett bi. Ja, jag blev faktiskt stucken av ett bi. Det har aldrig hänt mig förut, och det var inte alls så spännande som jag tänkte mig att det skulle vara. Jag märkte det inte ens när det hände, eftersom alla möjliga djur attackerade mig, Jag märkte det först när jag lämnade skogen och hade ont i armen, det kändes lite som ett stort blåmärke. När jag kollade närmare såg jag att det var svullet, och det visade sig att det satt en gadd kvar i, vilket tydligen betyder att det är ett bi som stuckit. Men nu har jag i alla fall blivit stucken en gång, det känns som något man borde uppleva åtminstone en gång i livet.