Lugnet i vardagen

En sak jag verkligen fått med mig från min tillvaro i England är lugn och medvetenhet. Dagarna på hostelet framförallt när jag inte hade tillgång till internet alls var otroligt tråkiga men också lärorika.
När man inte kan vara uppkopplad måste man fokusera på här och nu och bara vara, någonting jag verkligen behöver träna på.
Här i Sverige är jag ju hela tiden kontaktbar, och samtidigt som jag älskar alla möjligheter det ger försöker jag koppla bort så ofta som möjligt.
Här kommer några av de grejerna jag börjat göra:

• Lägg bort telefonen innan läggdags. Helst en timme innan, om inte det går så åtminstone 20 minuter en halvtimme. Det här började jag med i England och det har faktiskt hjälpt min sömn otroligt mycket och jag har börjat läsa ordentligt igen efter flera år.

• Sätt på tyst läge på mobilen när man faktiskt inte vill bli störd. Sitter man till exempel och tittar på en film är det jättelätt att bli distraherad, i alla fall för mig. Får jag ett meddelande hamnar jag på facebook också, och kanske instagram, snapchat och varför inte aftonbladet. Sätter jag på tyst läge minskar jag distraktionerna, även om jag får arbeta mot mina instinkter fingra på mobilen i första bästa tråkiga del. 

• Inte kolla mobilen på morgonen. Självklart kollar jag telefonen på morgonen, men inte det första jag gör. Jag försöker vänta tills efter att jag gjort frukost, och det är faktiskt rätt skönt. När man kollar mobilen direkt går hjärnan på högvarv, om man väntar lite får den vakna långsamt, vilket är otroligt skönt. 

Detta är vad jag gör för att må bättre i vardagen, och förhoppningsvis kan jag hålla i dessa rutiner även efter usa, men jag lovar ingenting.

Åter i Sverige

Nu är jag hemma igen, i Sverige, i Karlstad och det känns märkligt.
Det är som om jag aldrig varit borta, som om de tre senaste månaderna inte finns, men det gör de. Jag har faktiskt bott i England.
Det har varit helt fantastiskt även om det så klart har haft sina ups and downs och jag vet knappt hur jag ska berätta om det. Jag tror att det bästa är om jag tar det efterhand, då och då berättar om någonting som hände, om mina minnen.

Även om jag bara varit hemma några dagar saknar jag redan mina vänner. Det känns inte som om jag lämnat dom, inte på riktigt, det känns som om vi ska träffas om några dagar, som vanligt. När vi messar är det precis som om ingenting hänt och jag vill ärligt talat inte ens tänka på hur lång tid det kommer att ta innan jag får se dom igen.

En sak som är riktigt mysig med att komma hem, förutom att jag får träffa min familj och mina vänner igen, är att mina föräldrar har juldekorerat, vilket alltid är mysigt. Jag har dessutom gjort iordning min egen lilla IKEA gran med lampor, glitter och kulor.

                       BILD FRÅN ANDRA DAGEN I ENGLAND

Hemmafrutankar

Ibland händer någonting med mig och jag går in i hemmafrumode. Det enda jag tänker på är inredning och matlagning.
Det är mycket märkligt, men så är det.
Jag har massor av idéer för vad jag ska göra med mitt rum när jag kommer hem till Sverige igen. Omsortering av garderoberna, byte av matta och lite omöblering.
Jag har också 10 000 idéer på recept. En sak jag definitivt ska börja med när jag kommer hem är sunday roast. Inte varje söndag kanske, men lite då och då. Det känns lite mysigt att samla familjen runt en traditionell måltid.

Ett tydligt tecken på mitt hemmafrumode är att 90% av alla mina pins på pinterest är recept eller inredningsrelaterade...

Ledig men produktiv

Idag har jag haft en ledig, men väldigt produktiv dag.
Jag gillar inte riktigt att ha lediga dagar här, för det känns som om jag borde göra någonting vettigt, men tills jag har mitt NI nummer finns det inte mycket jag kan göra, och ibland måste man få ta en lugn dag hemma också.

Jag har i alla fall lyckats både totalt omorganisera och omöblera mitt rum, har fått en klädhängare så jag behöver inte längre leva ur en resväska, och träna.

Och tänka.

Jag har tänkt massor på mig själv, hur jag är och vad jag vill förändra. Jag har skrivit en lista på mål som jag ska försöka uppfylla. Dom inkluderar allt från träning till att slänga kläder till vilka vänner det kanske är dags att ge upp kontakten med.

Det svåra är nu att faktiskt försöka ta tag i allt som låter så enkelt och bra i mitt huvud.

Den första jag ska försöka ta tag i är att förbättra min sömn, och det innebär att 1 timme innan jag går och lägger mig ska jag ställa larmet och lägga bort telefonen, långt bort, typ andra sidan rummet.
Sen ska jag läsa, eller eventuellt om det krisar lyssna på en talbok i iPoden, men helst läsa.

Sen ska jag låta bli att snooza på morgonen också.
Hur det ska gå till har jag inte riktigt listat ut än, men om jag lägger mobilen på andra sidan rummet kan det ju hända att det hjälper. Sen överväger jag att ladda ner ett mattealarm också, ett sånt där man måste lösa ett pussel för att kunna stänga av larmet, men det är en sista utväg.

Om det går riktigt bra kanske jag till och med slänger in lite morgon yoga/pilates eller en härlig promenad i Victoria park. Men just nu är det bara önsketänkande.

Önska mig lycka till!

Chav

Alla ni som sett Little Britan har sett en chav. Den fantastiska karaktären Vicky Pollard är nämligen just det, en chav.

I Sverige har vi raggare, Englands motsvarighet är chavs, och dom kommer faktistk ursprungligen ifrån Bristol, i området Heartcliff som inte är långt härifrån Bedminster, och jag har äran att känna en. 

Vad är då en chav, undrar ni? Chav är ett sätt att prata, klä sig och vara, och jag ska försöka förlklara hur så gott jag kan. 

Hur en chav pratar

Att beskriva ett sätt att prata är svårt, och att på svenska beskriva ett sätt att prata på engelska, är ännu svårare, men jag ska försöka. 

Dialekten är ofta tjock, Bristolian, och mycket slang används. En hel del ord dras ihop och avslutas på ett slags rullande R, lite som ett pirat Argh. En del th blir till f, bland annat i ordet nothing och ofta talar dom snabbt och sluddrigt.

Hur man är som chav

Den grundläggande filosofin hos en chav är att man är bättre än andra, och dom enda andra människor som är acceptabla är dom man är i samma grupp som. Detta visar man genom att göra någonting som kallas Dog mot alla man möter på gatan, i princip en fnysning med känslan av att man himlar med ögonen. 

Att röka är också stort bland chavs, lika så att få barn tidigt, och att röka med en barnvagn eller när man är gravid är det ultimata. Det är också vanligt att man slutar skolan tidigt.

Festar som chav gör man utomhus på gatan, även om det regnar, och det är viktigt att aldrig dricka alkohol av bra kvalitet. Cider är mycket populärt. 

Hur en chav ser ut

Återigen är Vicky Pollard ett bra exempel, men jag ska försöka beskriva några typiska karaktärsdrag. 

Chav: En manlig chav ska ha keps, en sån där cool med lappen kvar. Lappen är ju det viktiga liksom. Sen kan man ha ett par flashiga lurar till det, typ beats eller liknande.

Allting som är av något dyrt märke är bra, och ofta handlar det om gympaskor eller kanske till och med mjukisbyxor. En del chavs har hela mjukisdräkter. 

Chavett: Stora örhängen är ett måste. Helst ska man låtsas att dom är av guld, medan man har köpt dom för ett pund på ASDA.

Håret ska vara uppsatt, antingen i en snedtofs, med luggen uppfluffad och hästsvans, eller med en liten tofs mitt på huvudet och resten utsläppt. 

Med kläderna gäller i princip samma saker som för killarna, men det är viktigt att visa så mycket som möjligt av sina bröst. 

Svarta leggins som byxor är också populärt, särskilt hos chavs som är lite större. 

Ett tugggumi på det så är man redo att joina the chav community.

Det här var allt jag hade om chavs, och jag måste säga att det är väldigt roligt att få en inblick i deras liv. Jag kanske inte kommer att joina dom, men jag ser fram emot att få träffa och lära känna fler.

Källa: Wikipedia, Wikihow, Wayne the chav 

Ett nytt ryck

Jag har tänkt flera gånger att jag ska skriva någonting här, men det har liksom inte blivit av. Jag har bott på det värsta tänkbara hostelet, och internet har lämnat mycket att önska, så jag har inte haft möjlighet att skriva  någonting förän nu.

Nu när jag sitter i mitt fantastiska rum i Bedminster. 

Det var här jag började, den enda skillnaden är att jag nu hyr rummet och inte bara uttnytjar deras gästfrihet. Och det kännd otrolig bra! 

Jag trivs  i Brdminster. Det är nära stan, fullt av grönområden (Victoria park är lush) och west street och gatorna runt tobacco factory kan vara dom mysigaste i Bristol, bortsett från Gloucecter road, som jag förmodligen stavade fel på,

Det är också när British Heart Foundation, vilket är väldigt praktiskt eftersom det är där jag spenderar den mesta av min tid. 

BHF är en välgörenhetsorganisation, och jag volontärarbetar i deras möbel och elektronikaffär. Framförallt står jag i kassan och jobbar på shop floor, men då och då händer det att jag testar en och annan diskmaskin. 

Det bästa med BHF är dom fantastiska människorna. Det är som en familj, och dom har verkligen välkomnat mig in i gemenskapen. När jag fick min röda BHF tröja trodde jag nästan att jag skulle börja gråta för att jag blev så rörd. 

Att jag dessutom får lära mig allt från språket och kulturen till hur en affär fungerar gör ju inte det hela direkt sämre. 

Jag har i alla fall internet som vanligt här i Bedminster (kan till och med kolla på netflix, lycka) och kan nu börja skriva lite oftare igen. Jag kan dock inte lova någon särskilt bra stavning, eftersom jag skriver på världens minsta, krångligaste tangentbort kopplat till min iPad, men jag hoppas att det är läsbart i alla fall. 

Vän med sig själv

Just nu spenderar jag mycket tid för mig själv. Jag handlar själv, äter själv, sover själv, jag gör helt enkelt allt för mig själv, med mig själv.
Det är inget konstigt med det, jag brukar tycka att det är ganska skönt att vara ifred, men när man spenderar så mycket tid ensam måste man liksom umgås med sig själv.

Att umgås med sig själv kan vara hur härligt som helst, men man måste se till att bli vän med sig själv. Man måste förlåta, ta hand om och bry sig om sig själv, annars blir det hemskt. Då och då hamnar man i negativa tankar och nedåtspiraler, och om man går för djupt i det blir det omöjligt att umgås med sig själv. Det blir hemskt och jobbigt.

Jag måste därför bli vän med mig själv, på riktigt, och i det ingår att tycka om sig själv, vilket inte alltid är det lättaste, men väldigt, väldigt viktigt.

Pyramidföretag och bluffar

Igår var jag på en intervju på ett företag som heter Yellow Monkey Marketing.
Jag kom i kontakt med dom efter att ha svarat på en annons på gumtree.
Det verkade som en bra deal, ett marknadsföringsföretag som sökte utåtriktade människor. Kul tänkte jag.
Jag kom dit, och det var någonting som var lite off med hela byggnaden och kontoren, det var lite väl asketiskt, men jag tänkte inte mer på det.
Intervjun gick bra och jag blev välkomnad tillbaka nästa dag för några timmars praktik. Jättekul, tills jag googlade.

"DON'T AWNSER THE PHONE"

Jag hamnade på en tråd där dom diskuterade yellow monkey, eller clover marketing som dom tidigare hetat.
PYRAMIDSPEL, skrev folk. HEMSKA OMSTÄNDIGHETER, LURENDREJERI, SVARA INTE I TELEFONEN OM DOM RINGER.

Detta gjorde mig nyfiken och jag började söka efter mer information. Tydligen är detta en stor bluff, driven av det internationella företaget Cobra. Hela grejen går ut på att du går runt och knackar dörr (något som dom glömde nämna på intervjun...), och arbetar dig upp genom att anställa andra som knackar dörr åt dig för att ta procent på intäkterna och betala upp till företaget över dig som betalar företaget över sig, och till slut kommer pengarna till Cobra.

Det verkar ju trevligt, eller hur?

Miljön verkar inte heller särskilt trevlig. Dom har tänkt på allt. Först sätter dom press på dig genom att tvinga dig att bestämma dig om du vill ha jobbet eller inte på plats efter praktikdagen. Ja eller nej? Du måste bestämma dig nu, annars går det till någon annan.
Sen, när du väl är inne i företaget håller dom dig kvar genom att ordna företagsträffar, sociala sammankomster och ser till att du blir vän med kollegorna och cheferna, för att göra det svårare för dig att sluta. Du vill väl inte klaga på chefen om chefen är din vän?

Eftersom du är "Egen företagare" behöver du inte uppfylla kraven för minimumlön, och arbetsdagarna ligger runt 14 timmar per dag och slutar runt 11 på kvällen. Dock anser sig företaget ha rätt att ta ut procent på din lön om du är sen, eller missar en arbetsdag, så helt egen företagare är man visst inte.

Det här är nog det sjukaste jag någonsin har läst om, och att det faktiskt är helt och hållet lagligt är otroligt skrämmande. Jag hoppas att det faller och att alla högre chefer förlorar allt.

Vad ska du göra i England egentligen?

Det är några frågor som alla människor verkar ställa mig för tillfället, och jag tänkte att jag skulle besvara dom en gång för alla.

Vad ska du göra i England?

Jaaa... främst ska jag uppleva. Ta in så mycket som möjligt av kulturen och bara njuta. Sen i andra hand ska jag söka jobb, men det är inte det som är det viktigaste. Jag åker inte hit för att jobba.

Men är det inte svårt att få jobb?

Jo, det är otroligt svårt. Det är hög konkurreras, och det faktum att jag inte jobbat i England tidigare är inte till min fördel, men som jag nämnde tidigare, jag är inte här för att jobba, jag har en plan B (och C, D och E) som innebär att jag ger upp mitt jobbsökande och ger mig ut och reser genom Britannien, kanske till Scotland, eller Wales. Det är inget nederlag i så fall, det är bara ett annat typ av äventyr.

Hur länge stannar du?

Ska jag vara ärlig så har jag ingen aning. Jag har inte bestämt någonting alls. Det kan bli en månad, det kan bli ett år. Jag vill inte riktigt planera någonting innan jag vet hur jag trivs. Vem vet, om en vecka kanske jag får sån hemlängtan att jag inte står ut, eller så kanske jag får akut tandvärk och måste återvända för att utnyttja det fantastiska frisktandvårdsavtalet jag tecknat.

Varför England?

För att jag ÄLSKAR England. Varför kan jag inte svara på, för jag vet helt enkelt inte. Jag bara gör det. Det är någonting med hela kulturen som lockar. Idén att flytta till just England har legat i bakhuvudet i en herrans massa år och nu var det dags.

Varför Bristol?

Det är faktiskt en rolig fråga, jag hade nämligen själv glömt varför tills häromdagen. Från början hade jag tänkt att flytta till Cardiff, Wales huvudstad som inte ligger långt från Bristol. Jag har nämligen följt en TV-serie som heter Torchwood, en spinoff på doctor who, som utspelar sig i Cardiff, och jag föll för staden.
Pappa Pär hörde av sig till några bekanta i England som bodde i Bristol och frågade lite om Cardiff. Dom sa att det inte alltid är så trevligt där, att det kan vara lite osäkert som ensam tjej, men rekommenderade Bristol, Kulturmetropolen, och nu är jag här.

Leva livet annorlunda

Just nu lever jag ett väldigt annorlunda liv mot vad jag brukar.
Det är såklart väldigt spännande, men framförallt är det en prövning.
Jag fokuserar på helt andra saker än jag brukar. Till exempel innebär varje promenad ett ständigt span efter platsannonser i fönstren längs vägen, och med tanke på hur många timmar jag går varje dag blir det en hel del spanande.

Detta tar en hel del på energin märker jag, för jag somnar nästan stående varje kväll, och mindre än åtta timmars sömn är inte att tänka på.

Sen är det ju det där med att sänka sina standarder också.
När jag tänker på mitt framtida boende ser jag ett fräscht, vitt, ljust rum som jag kan inreda precis hur jag vill. Men här och nu är det tyvärr totalt orealistiskt.
Just nu är jag glad om lägenheterna jag tittar på inte har för många fläckar på heltäckningsmattan, och om rumskamraterna säger hej.
Sänkt standard? Något!

Samma med hostelet jag testade inatt. Jag är otroligt kluven till det. Det är bra pris, bra location och en rimlig start och ett ställe att möta människor.
MEN, det är trångt, mörkt, luktar otroligt märkligt och huvudspråket är inte Engelska, utan spanska...

För bara en vecka sedan hade jag direkt sagt nej, inte en chans. Men nu, efter att fått uppleva den extrema konkurrensen på bostadsmarknaden och fått se standarden på husen här är mina krav inte lika höga längre. Nu, efter två veckor (ja, det låter extremt lite, men tiden är annorlunda här...) så har jag bestämt mig för att boka på 15 dagar på hostelet med den märkliga lukten.

Nu låter jag otroligt negativ, och såklart är det fantastiskt kul också. Jag älskar att möta alla människorna, att lära känna folk med en helt annan bakgrund än min och att lära mig de annorlunda sederna (som att man korsar fingrarna istället för att hålla tummarna)

Dessutom är det här ett bra sätt att veta vad jag egentligen behöver för att må bra i livet, eftersom man ganska snabbt märker vad man saknar och inte.  

Bloggskrivande pa engelsk dator

Just nu sitter jag pa Bristols bibliotek och skriver. Jag gillar att vara pa biblioteket, det ar min trygga plats. Dom har cafe med billigt te, och man behover inte kanna sig stressad, utan kan sitta i en evighet eftersom det aldrig ar fullt. Dessutom finns det wi-fi och lanedatorer som man enkelt kan boka.
Det ar har jag mellanlandar nar jag letar jobb pa stan, det ar har jag kan pausa fran allt spannande som hander med en kopp te och lite fruit ninja spel.
Redan forsta dagen skaffade jag ett bibliotekskort (ett gast kort eftersom jag annu inte har nagon fast adress) och for att fa det maste man fylla i ett langt formular dar man svarar pa fragor om sig sjalv.
Jag har redan innan sett pa olika hemsidor nar man registrerar sig att man maste fylla i saker som man aldrig skulle fylla i i Sverige som etnicitet, men har i UK ar dom valdigt fortjusta i statistik. Dom vill ha full koll pa vilka typer av manniskor som soker sig till olika skolor, cafeer och bibliotek.
Sa vad vill biblioteken veta om sina kunder?
Dom undrar naturligtvis over alla standard grejerna som kon, civilstatus och etnicitet (inte bara vit, asiat etc, utan du maste specificera vilken typ av vit du ar.Osteropeisk, irlansk, brittisk etc.)
Sen kommer fragorna om sexuell laggning och religion, ocksa ganska basic.
Efter det fragar dom "Are you transgender?" Yes, no ore prefer not to say.
Jorramensatteh
Vander man blad far man den annu mer relevanta fragan har du HIV. Ni vet, sant som bibliotek behover veta...
Jag skulle verkligen ha velat vara med pa spanmotet dar de bestamde vad de skulle stalla for fragor for att kunna sammanstalla en statistik pa!

En inte helt vanlig tisdag

Kan man förändra sitt liv på en tisdag? 

Det låter ju lite märkligt, jag menar, liv förändras på måndagar, det är då man startar ett nytt liv, tar tag i saker, börjar på ett nytt jobb. En lördag skulle kanske också kännas okej. Om någon sa "Mitt liv förändrades på en lördag", då skulle det låta spännande, som om någonting hänt under en utekväll eller så.

Men så är det inte för mig, mitt liv förändrades på en tisdag. En helt vanlig septembertisdag egentligen, inget spännande med den, utom att mitt liv har förändrats totalt. 

Jag har flyttat. Jag har efter många timmars resande åkt Karlstad, Malmö, Köpenhamn, London och Bristol. Och här är jag nu. 

Och den stora förändringen är inte att jag är i Bristol, jag kan ju knappt ens säga att jag har flyttat, jag menar, jag har ju inte ens någon lägenhet. Nej, den stora förändringen är att från och med den här dagen vet jag ingenting om mitt liv. 

Jag har ingen planerad framtid och vad som helst kan hända. 

Det är otroligt obehagligt, befriande och framförallt: märkligt. 

Efter 14 års skola följande samma struktur, där jag vetat precis vad som kommer att hända under morgondagen befinner jag mig nu i ett stort mörker. Hela min framtid är ett mörker. Jag vet ingenting, och det skrämmer mig. 

Det märkliga är, att det känns okej. Eller ja, just nu känns det inte alls. Just nu bara är jag. Jag är varken nervös eller exalterad, jag bara är. Och här, i varandet, kommer jag nog att befinna mig ett tag. 

Allt som kunde gå fel...

Nu är trollvandringen slut, och det är faktiskt väldigt skönt. De sista dagarna gick allt som kunde fel.
Första dagen var det bara småsaker, saften var inte blandad, näsorna höll på att lossna, det blev lite stressigt då och då. Sådana små enkla grejer.
Dag två var det värre!

I slutet på vandring två märkte vi att vi saknade ett troll i kojan. Eftersom vi var i spel och kojan var full av barn tänkte jag att han kanske stannade utanför på grund av getingarna (kojan var full av getingar och trollet ifråga var allergisk mot getingar), men efter ett tag märktes det att något var fel. En av arbetarna på trollvandringen kom in och hämtade vatten åt trollet, och när barnen gått fick vi veta att trollet mådde väldigt dåligt.
Han var yr och illamående, och tidigare hade det svartnat för ögonen på honom och han hade fått en blackout. Producenten/regissören kallades in och vi hade krismöte.
Efter mycket diskussion fram och tillbaka kom vi fram till att han var tvungen att avbryta och jag fick göra vandringen utan honom, efter bästa förmåga.

Det gick, inte bra, men det gick. Det blev knaggligt och barnen köpte inte riktigt det smått schizofrena trollet, men jag tog mig igenom det.

Efteråt fick vi veta att trollet hade fått åka ambulans till akuten, och nu i efterhand vet vi att det var någon slags stress attack. Som tur var sade en av drängarna, som gått med barnen på vandringen hur många gånger som helst, kom färdisminkad och sa "Jag kör".
Han hade aldrig spelat teater, och hade ingen tid på sig att öva, men ändå kändes det helt lugnt! Det är någonting med den killen, han passar verkligen in där på trollvandringen.
Han har känslan för det skulle man kunna säga. Aktiv och uppmärksam på barnen, och trotts att han kastades in i det utan förberedelse och hade noll teatererfarenhet gjorde han ett fantastiskt jobb!

Dagen efter var det sjuka trollet fortfarande sjuk, och drängen fick återigen hoppa in, den här gången med lite förberedelse. Och den dagen flöt på ganska smidigt, även om det var lite smågrejer som hände.

I alla fall så är det över nu, och efter sista veckan är det OTROLIGT skönt!

Tur men inte retur

Nu har jag bokat en enkelbiljett till Bristol, och det får bära eller brista.

Sjukt läskigt men ändå spännande. Jag har ju verkligen ingen aning om vad som kommer att hända. Jag kanske åker hem pank efter en månad och räknar det som en semester, eller också stannar jag i ett år. Ingen vet. Jag väntar mig ingenting, vilket verkligen skrämmer mig.
Jag måste erkänna att jag fick lite ångest efter att jag bokat eftersom jag inte lyckats få något boende än så det blev några tårar fällda. Ibland blir jag så sjukt nojjig för framtiden att det nästan är pinsamt.
Jag börjar tänka väldigt mycket om och men och tänker på alla möjliga scenarion för typ femtio år framåt, vilket ju är väldigt onödigt.

Men nu har jag i alla fall tagit mod till mig och bokat en enkelbiljett till Bristol, äventyr är det minsta man kan säga!

Mycket som händer!

Just nu är det mycket som händer i livet. Förutom att jag jobbar och försöker spendera så mycket tid som möjligt med Dennis så håller min familj tillsammans med en annan familj på att planera någonting mycket spännande, det är dock ingenting spikat så jag vill inte avslöja för mycket.

Trollvandringen går i alla fall bra, det är skönt att inte spela i 30 gradig värme! Det är däremot väldigt påfrestande på min hud med allt smink och lim.

Häromdagen var jag på CCC och såg på fotoutställningarna de har över sommaren. Det var väldigt roligt att se, helt olika utställningar några mer i min smak än andra. Den mest intressanta utställningen var den från Broby Grafiska. Dom hade fotat enligt två olika teman, de sju dödssynderna och klassiska sagor med en twist.
Det intressanta var att det var så stora kvalitetsskillnader på de olika fotona. Avund till exempel var ett foto på en spinkig kille med två skuggor, den ena hans spinkiga och en andra mer muskulös.
Medan fotot på girighet var ett foto på en tjej som höll i en massa pengar med dollarglasögon, så tråkigt och oinspirerat att jag nästan skämdes. Pinsamt.
I övrigt var utställningen trevlig, och det var mysigt att få en heldag med Dennis!

Vissa människor gör mig ledsen.

Idag på trollvandringen har jag spelat en av de svåraste föreställningarna någonsin.
I fyra år har jag jobbat där och spelat c.a 150 föreställningar, men ingen av dom har varit så krävande som dagens andra. Varför?
Därför att varken barnen eller föräldrarna hade någon som helst respekt för föreställningen eller skådespelarna.
Det är svårt att skylla på barnen, eftersom dom är just det, barn, men jag tycker verkligen att föräldrarna borde ta lite mer ansvar. Hur kan man bara stå och se på när ens barn trakasserar en annan människa?
Visserligen är vi utklädda till troll, men jag utgår från att de vuxna förstår att vi är skådespelare och att det här är vårt jobb.

När det första barnen gör är att dra trollen i svansen har ju någonting gått fel. Detta är alltså barn som tror att trollen är verkliga. Det är som om de skulle gå fram och dra någon i håret.
Sedan pratar dom oavbrutet samtidigt som vi försöker leverera våra repliker och går på ställen vi uttryckligen sagt vid flera tillfällen att dom inte får gå på. Allt medan föräldrarna står bredvid, passiva.

Och det är inte första gången föräldrar har låtit barn göra saker de inte borde på trollvandringen. Jag har sett barn knuffa bort andra barn, blivit dragen i öron, hår och svans, och hört barn säga att jag är dum och ful.
Självklart tar jag inte åt mig, jag vet att dom inte pratar till mig utan trollet jag spelar, men oavsett om det är ett troll eller en människa är det inte ett okej beteende, och jag tycker verkligen att föräldrar borde säga till barnen när dom beter sig så.
Om dom kan göra så mot trollen kan de mycket väl tänkas göra så mot andra barn och vuxna i sin omgivning.

Inte ok!

Ansiktsvård och sminktortyr

Nu är jag inne på andra veckan av trollvandring, och min hud mår redan förskräckligt. Det är ju inte nog med att vi har fetsmink som aldrig går bort, utan vi limmar direkt på huden för att kunna sätta på lösnäsorna. Limmet är specialanpassat för lösnäsorna, men det är inte helt snällt mot huden.

Så för att skona huden har jag nu inköpt en moisturizing ansiktsmask på burk från Body Shop och en hög av engångsansiktsmasker från Åhlens. Jag tänkte att det är bäst att testa vilken som funkar bäst innan jag köper en större tub. Målet är att använda en rensande ansiktsmask minst två gånger i veckan, och den återfuktande när jag känner att det behövs. 

Jag har också köpt mig en nagelkur som ska användas i några veckor. Mina naglar går ju sönder hela tiden, och det skulle vara okej om det inte gjorde ont och om inte nagellack var något av det bästa jag vet. 

Idag provade jag den orangea längst till vänster. Ser inte fotot lite ut som ett reklamfoto för övrigt? 

Idag har det förresten varit fulla föreställningar till skillnad från förra veckans publiktorka. Det är väldigt spännande att gå från föreställningar med tre/fyra barn till 37. På riktigt, 37 i publiken idag, underbart! 

Ny period

Nu är Sound of Music slut.
Det har varit fantastiskt roligt, svårt och stressigt på en och samma gång, men mest roligt.
Jag är fantastiskt glad att jag gjorde det och jag är nöjd med resultatet, men nu går jag mot nya äventyr, nu väntar trollvandringen samtidigt som jag förbereder mig för fullt inför Englandsflytten (som jag är sjukt nervös inför).

Sen har jag ju faktiskt ett jobb på Sound of Music som inte riktigt är avslutat än; inhoppardelen. Om mot all förmodan Liesl eller Maria skulle bli sjuka så måste jag hoppa in.

Nu på onsdag hoppar jag i alla fall på trollvandringen igen för fjärde året i rad och jag känner mig inte alls nervös. Jag var och kollade igår och jag har en till reptid på onsdag, så det kommer nog att gå utmärkt. Det enda är småpratet med barnen, eftersom det gick en del barn när jag gick kunde jag inte höra vad dom pratade om på transportsträckorna, så jag är inte helt med på vad som gäller, men jag ska försöka prata med de andra trollen innan vi kör.

                               (programbladsbild+text)

Underbara indiska

Jag gick in på indiskas hemsida en stund, alltid lika farligt! Dom har helt enkelt för fina saker och jag önskar att jag kunde köpa allt. Men tyvärr kan man inte det och då får man nöja sig med att titta och njuta.
Alla saker på bilden är helt underbara tycker jag, och om jag inom en snar framtid får ett fast jobb ska jag börja att långsamt förnya min garderob så att det är mer sådant här och mindre gamla kläder som inte riktigt passar men som jag har kvar ändå i brist på annat.

trettiotalets Österrike vs trollskogen

Nu väntar en intensiv vecka. Efter två underbara lediga dagar med pip, pojkvän och pyssel drar det igång på riktigt igen. På måndag och tisdag jobbar jag dubbla jobb, både trollvandring och sound of music. 

Tidsmässigt går det ju an, men just nu har jag jättesvårt att ta in texten från någon av föreställningarna, allt bara flyter ihop. Jag hoppas att det blir lättare efter i morgon när jag fått in lite placeringar och uttryck till trollvandringstexten. SoM manusplugget får helt enkelt vänta till efter dom här trollrepdagarna. 

På bilden till höger är en bild på en skål med blommor som det gjorts kransar av på sound of music.
Jag tyckte det var så fint med plastblommorna i skålen att jag var tvungen att ta kort på det och funderar på att själv sätta en skål på min byrå, eller kanske stolen vid fönstret.
Tydligen finns det massor av fina plastblommor att köpa second hand, typ på myrorna, och en fin skål borde också finnas att hitta. Jag skulle faktiskt vilja gå dit någon dag ändå och titta efter någon trevlig mugg eller vas att ställa mina penslar i. Helst någonting vitt med blommor eller något slags mönster. En spegel ska jag kolla efter också så att jag kan sminka mig i mitt rum. Det blir mest praktiskt så, för då kan jag samla mina grejer i min byrå och ingen kommer att flytta på någonting.

Passande filmer på facebook

Efter att jag skrivit mitt förra inlägg såg jag den här filmen på facebook, och jag tyckte att det kändes lämpligt att länka den!

Å gubevars för dumt fôlk!

Jag kände att jag var tvungen att börja det här inlägget med att citera lite Fröding, för det här inlägget kommer att handla om just det, dumt fôlk.

När jag var inne på facebook häromdagen såg jag det här inlägget. Det var ingen vän till mig som lagt upp statusen, men en vän hade kommenterat.

"Å fyfan nu har de fått körkort gratis ågg bäst å inte var ut på väg å åk nö längre"

Jag skulle kunna gå in på hur det är skrivet och det uteblivna kommat, men jag orkar inte ens lägga energi på det. 

Det här gör mig arg och upprörd! Så upprörd att jag har svårt att skriva lugnt och sansat, eftersom det är så mycket som vill ut på en gång. Därför tänker jag låta bilderna på kommentarerna att tala för sig själva. 

Efter ett tags "debatt" där ingen lyssnar på någon annan utan bara hävdar sin egen rätt kommer den här kommentaren. 

"Problemet ligger i att svenska ungdomarna glöms bort idag"

Ursäkta, men på vilket sätt glöms svenska ungdomar bort idag? Jag känner mig inte alls bortglömd. Och vad är det hen tycker att man ska göra mer för ungdomarna. Och vad vet du, 43åring, egentligen om hur det är att vara ungdom? Du kan inte jämföra klimatet för Sveriges ungdomar på 2000-talet med 80-talet. 

"Det är ju allt detta som dom får hjälp med för att det är synd om dom som gör att våra ungdomar blir arga !!"

Vad är det för märkliga ungdomar hon umgås med?

-What, får folk som har det svårt hjälp? Vad är det här för samhälle? Ojojoj vad arg jag blir!

Man blir ju inte arg för att någon som behöver hjälp får det! Det är som att jag skulle klaga på att folk med dyslexi får extra lektionstid i skolan. Dom får hjälp för att dom behöver hjälp! 

"...tänk om dom kunde uppmärksamma våra ungdomar med så skulle dom kanske inte hamna snett !!!!"

Ursäkta mig, men va? Är den främsta anledningen till att folk hamnar snett i livet att ingen uppmärksammar att dom tagit studenten? Så om tidningarna skulle skriva varje år och påpeka att en massa folk tagit studenten kanske inte ungdomarna skulle hamna snett, eller vänta nu, har jag inbillat mig dom stora reportagen som finns i NWT och VF om studenten varje år? 

Att man faktiskt behöver säga detta i en konversation för att några inte förstår är ju bara för sorgligt. 

Jag kan inte ens bemöta den här kommentaren...

soffläge

Jag trodde att jag hade haft tur och sluppit undan bieffekterna från tabletterna, men icke.
Idag har det slagit till på riktigt och jag är helt slut.
Förutom att jag är trött så är blodtrycket i bott och ger mig svimningskänslor så fort jag reser mig.
Men jag testar ändå hellre dom här tabletterna ett tag än opererar, jag hoppas bara att  symptomen avtar snart annars blir det en jobbig sommar!

Det finns faktiskt någonting positivt med att behöva ligga i soffan hela kvällen, man kan titta på sons of anarchy och project runway all stars hela kvällen, och bättre sällskap än Austin Scarlett kan man ju knappast ha.

Stockholm tur och retur

I onsdags var det skolavslutning, och några minuter efter att vi sagt farväl satt jag och Sandra på tåget mot Stockholm. Efter några timmars försening och världshistoriens sämsta skräckfilm var vi i huvudstaden och redo för torsdagens podcast i globen.

Torsdagen kom och efter några timmars shopping (bland annat på den underbart underhållande sci-fi book store) mötte vi upp Karin och Jasmine på stan för lunch och ett glas vin på en uteservering på söder.
Det var somrigt och underbart och det kändes så himla Stockholm. Jag älskar att sitta och titta på alla olika människor som passerar och fantisera om vilka dom är och vart dom ska.


Efter lunchen var det dags att bege oss till globen, och det stämningen var på topp. Jag älskar verkligen Filip och Fredriks podcast, jag har lyssnat på alla avsnitt och att få se nummer 200 med ett hägrande publikrekord i globen var en dream come true!
Att vi dessutom satt på rad 16 gjorde inte saken sämre.

Publikrekordet var ett faktum och att se en podcast live i globen gjorde att det kändes historiskt, och så fort Filip och Fredrik kom in på scenen var lyckoruset igång. Gästartisterna Lill Lindfors, Timbuktu och Krunegård var fantastiska överraskningar.

Framförallt var det bara en vanlig podcast med samtal, men då och då hände något, som till exempel en sång. Hyllningen till det somaliska bandylaget var ett vackert ögonblick, och när alla stod med sina mobillampor tända var det så fint och starkt att jag nästan blev överväldigad.
Men bäst av allt var när Filip flög ner från taket alldeles bredvid oss.
Han var så nära att vi kunde sträckt ut handen och tagit på honom.
Att han dessutom sänktes ner från taget gjorde det ju inte mindre coolt direkt.
Om man vill se fler bilder på en flygande Filip är det bara att man kollar in #kristushammar på instagram

Stunderna som behövs

Idag var sommarkännslorna helt klart på topp. Jag och några vänner köpte jordgubbar och gav oss ut till Skutberget. Ljudet av vågorna mot klipporna, solen och jordgubbarna gav en sådan underbar somrig och lugn känsla.

Vissa gånger när man tänker på framtiden känns allting så mörkt och stressigt, men inte idag. Efter att ha pratat med dom här fantastiska människorna kändes allt bara möjligt och hela framtiden ljus. 

Ibland behöver man bara få drömma tillsammans med andra för att tro på sig själv.

Love and information

Under lovet var jag inte bara i Malmö, utan passade också på att besöka min vän Johannes i Skara, som tog med mig på skara skolscens treors slutproduktion, Love and Information.
Den var fantastiskt bra! Jag hade inte väntat mig att se någon föreställning och jag hade ingen aning om vad den handlade om, och kanske var de det som gjorde den så bra.
För den var verkligen bra. Den byggde på korta scener som bytte av varandra och som var helt fristående. Ibland ledde en scen in i en annan och ibland bytte de bara av varandra. Det som kopplade alla scener samman var användningen av mobiltelefoner.
För mig tog det ett tag att komma in i den, att vänja sig vid de korta scenerna, men när man väl var inne i det var det verkligen bra!
Publiken satt runt hela rummet och de var väldigt bra på att få med sig publiken. Även om skådespelarna ibland vände en ryggen tappade man aldrig kontakten med dom.
Dom korta scenerna var som små glimtar in i människors liv, och jag fick hela tiden känslan av att det fanns mer, att alla karaktärer hade en historia, att alla var på riktigt.

Konstrundan

När jag var i Malmö förra veckan var jag på någonting som kallas konstrundan. Det är precis vad det låter, en runda med konst. Man börjar på en samlingsutställning där alla deltagande konstnärer har varsin tavla utställd. Utifrån vad man ser där bestämmer man sig för vilka konstnärer man vill se mer av och sedan åker man till deras ateljé för att se mer.
Det är ett väldigt trevligt koncept och förutom att man får se en massa konst åker man genom fantastiska miljöer i lantliga Skåne. Jag såg hur två stycken slott och hur många mysiga byar som helst.
Och jag hittade några konstnärer som jag blev helt förälskad i, och inspirerad av. En av dom var Johnny Andersson som målat bilden nedan. Jag blev helt såld på hans cykelverkstaden-tavlan.

Men han var inte min absoluta favorit, jag kan inte hitta hans namn och det var flera hundra konstnärer med i konstrundan så det kommer att ta ett tag att googla sig igenom alla. Men det är värt all tid det tar, för hans tavlor var helt fantastiska. Jag har aldrig i mitt liv sett en så levande tavla med ett så äkta ljus. Många av hans tavlor föreställde natur och hade ett bakljus som var så fantastiskt att man nästan kisade när man tittade på dem. Dom var helt underbara, och jag lovar att lägga upp en bild så fort jag hittar konstnären.

Jag hade också ett trevligt samtal med en av konstnärerna i Landskrona som inleddes lite roligt. Alla konstnärerna var själva ansvariga för sina utställningar och var tvungna att vara på plats under konstrundan och en av dom kom fram till mig när jag stod och beundrade hans tavlor.
"Målar du?" frågade han
"Ja, lite grann" svarade jag
"Det syns"
Jag tyckte att det var lite roligt, och jag har ingen aning om på vilket sätt det "syns" på mig, men det är väl en ganska trevlig aura att ha, hon som ser ut som en person som målar.

Ingen detox

Precis när jag tänkt börja detoxa en vecka blir jag sjuk, det var ju väldigt typiskt,
men nästa vecka är väl lika bra den, då kan jag dessutom köra clensen på lördagen.

Men även om jag inte detoxar den här veckan kan jag ju försöka smyga in några av de nya roliga vegetariska recept, men det är bara om jag åker till Kristinehamn, det är lite svårare att experimentera med mat när jag är i Karlstad än i Kristinehamn, för där har jag koll på vad som finns och jag har dom ingredienser jag vill ha. Ska jag laga mat här måste jag handla, massor.

Jag har verkligen sett fram mot att detoxa, det finns så mycket skräp som ligger kvar i kroppen, och vi får i oss så mycket dåliga grejer, så det vore lite skönt att få det ur systemet. 

Tills dess får jag nöja mig med mina ayurvedateer!

Äntligen andas ut

Nu är det över. Projektet vi jobbat med i månader är över, och det är så skönt. Jag tror aldrig förut att jag känt mig så lättad. Det har tagit så mycket tid och energi den senaste tiden, och att inte tänka på det, inte oroa sig är en väldigt märklig känsla.
Men jag är lycklig. Projektet har haft sina upp och nedgångar, men jag har lärt mig så mycket, och framförallt har jag varit med i en dansföreställning. Jag har dansat på scen, trotts all nervositet, så har jag klarat det, och det känns bra.
Och vi har berört, många har gråtit och många har tänkt, känt. Precis som vi ville. Så jag är nöjd.

                                                                                                        Foto: Tom Shike

Askungen - teater poff -Farsta teater, Farsta

Alla känner vi till den klassiska sagan om flickan som går på bal och lämnar eftersom en glassko vid 12 slaget efter att ha dansat med prinsen, och nu var det teater proffs tur att gestalta den. Den här musikalversionen var skriven av .... och hintade många gånger till disneyfilmen, men hade ändå sin egen historia, och framförallt annan musik. 

Det hela började med en gammal dam som läste en prolog på rim, lite svårförståeligt, men det förflyttade en snabbt till sagans värld. Man får möta Askungen, styvmodern och styvsystrarna som är precis som man väntat sig och snart får man också möta en ung okänd man som sjunger om sitt sökande av kärleken. Han och Askungen möts och kärlek uppstår. Snart förstår man att han egentligen är prinsen och kärlekshistorien är i full gång. 

Teater poff gör många blinkningar till Disneyfilmen, och jag är lite kluven inför det. Styvmodern och systrarna köper jag eftersom de gör sina roller så fantastiskt bra, och de steppande mössen är också lite småtrevliga, men valet att göra ensemblen till disneykaraktärer från olika filmer är jag mer tveksam till. Vad gör Mary poppins på balen? Att deras kostymer varierar så i kvalitet och passform sänker också det allmänna intrycket av disneyfolket.  

Kostymerna tillsammans med scenografin är tyvärr någonting som drar ner mycket av upplevelsen. Klädernas hängande trådar och dåliga passform gör att man hela tiden påminns om att det är en amatörteaterföreställning, någonting som den fantastiska sången får en att gömma. De överskuggar även några av de fantastiska klädbyten som sker på scenen. 

Samma gäller scenografin som i många fall känns lite halvtafflig. Manchester halvt om halvt fastsatta på slitna pallar (ett rosa tyg som märkligt nog återkommer i styvsystrarnas kappor). Fast det är en scen där två personer står som dörrvakter och håller ett draperi åt sidan som är fantastiskt gjort, men det känns mer som en regigrej. 

Regin var helt fantastisk, det var snygga lösningar, bra övergångar och fina scener i allmänhet. Bristerna i den ojämna koreografin vägdes definitivt upp av regin.

Och skådespelarna var helt fantastiska, framförallt sångmässigt, men även teatralt. Den ena styvsystrarna och den goda fen var de största överraskningarna.  Ensemblen var tyvärr inte på samma nivå som huvudrollsinnehavarna, utan kändes ofta fumliga och osäkra, framförallt när det vankades dans. Trots att det fanns en del av ensemblen som var med som just dansare höll dansen inte riktigt måttet. Dansarna var ojämna, både kvalitetsmässigt och i rörelserna, synkat var det sällan och stegen såg inte likadana ut hos alla dansarna. Vissa koreografier var inte heller helt snälla mot utförarna, framförallt en som verkar ha går ut på att prinsen ska vara i luften så mycket som möjligt vilken innefattade en massa hopp som ingen av de på scen egentligen klarade av. 

Trots detta var det ändå ett bra helhetsintryck, och mitt stora problem var att jag hade väntat mig lite mer, men som sagt skådespelarna var fantastiska, och jag måste lyfta fram askungens insats, som var riktigt trovärdig och jag kan defenitivt rekommendera den för barnfamiljer, och trots att jag inte minns en enda låt så sitter vissa scener fast i minnet, och jag kan definitivt tänka mig att återvända för att se Teater Poffs nästa föreställning!

#FightCancer 1.0

Just nu är det mycket som händer i mitt liv, både i skolan och utanför. Förutom att sound of music verkligen är igång så håller jag på med ett projekt i skolan, en egenkoreograferad, egenproducerad dansföreställning som heter #FightCancer.
Med den vill vi gestalta den resa som de drabbade och närstående genomgår när någon får cancer. Det är ett starkt tema, och väldigt roligt att jobba med.
Gruppen är liten (vi är bara sex personer) men föreställningen är stor. 25 minuter lång kommer stycket att bli, men alla är naturligtvis inte på scenen samtidigt. Man ska både skapa material, lära ut och ta in, allt på samma gång, och även om det är roligt kan det bli mycket i huvudet.
Jag koreograferar främst en duett, och det är där jag lägger det mesta av krutet. Sen ska jag dansa ett solo och en trio, men solot har jag inte fått än så där har jag inte kunnat börja jobba.
Men det blir kul, en riktig utmaning, och förmodligen det sista jag gör i dansväg, så det är ingen mening med att spara på krutet.

Gör bara ditt bästa, det är väl inte så jävla bra!

Ända sedan man var liten har alla sagt att man bara ska göra sitt bästa, det är det enda som räknas, och det är visserligen ganska fint, men smällen är hård när man blir stor och inser att det inte alls stämmer. Det är ingen som bryr sig om ifall du gör ditt bästa, det är inte relevant. Och det suger!

Man vill på något sätt tro att allt är möjligt, att man kan klara av vad som helst, men det kan man inte.Verkligheten är vad den är. Du kanske gör ditt bästa, men om någon annan gör bättre, vad spelar det då för roll?
Man vill så gärna att världen ska vara som man föreställt sig den som liten, men tyvärr är det så ofta fel, och det är så tråkigt att upptäcka det.

Hur mycket man än kämpar, vill, försöker, så är det oviktigt, det enda som betyder någonting är vad som kommer ut av det, man får aldrig glömma det!

Det där med mat

När jag har tänkt på studentlivet har jag alltid föreställt mig nudlar varje dag med en burk tonfisk som finmat, lyckligtvis hade jag fel.
Som student kan man variera sin mat ganska bra, och det går faktiskt att äta riktigt gott.
Min stora räddning har varit grönsaker. Grönsaker är billigt, bra, enkelt och framförallt, väldigt gott. Dessutom livar det upp tallriken med lite härligt gröna, röda, orangea grönsaker.
Handlar man frysta grönsaker på Lidl, eller köper ica basic/ coops egna så kostar det nästan ingenting. Man kan dessutom ha många olika grönsaker till samma rätt, några morotsbitar, ett par brysselkål och en broccoli.
Frysta grönsaker är dessutom superbra att slänga i lite kokosmjölk, buljong och sambal eolek och så har man en underbart god soppa. Det gjorde jag och Jasmine idag, och det blir verkligen så fantastiskt gott, enkelt att diska också när man bara har använt en gryta. Soppa en gång i veckan får det nog bli nu framöver!

Sound of music

Nu har vi kommit igång på riktigt.
I helgen var det rep och på måndagen vad jag med för första gången, och det var fantastiskt roligt. Vi repade med alla barnen och dom är så fantastiskt duktiga.
Dessutom fick jag i hon som spelar Marias frånvaro sjunga nästan hela Do Re Mi, vilket också var väldigt roligt. Det är ju inte det jag egentligen är där för att göra, men det var ändå väldigt trevligt. Jag har inte sjungit så på flera år känns det som, och det var skönt och lite befriande på något sätt. Det väckte helt klart de gamla musikaltankarna till liv.
Men att vara regiassistent är inte helt fel det heller, jag kan inte låta bli att tycka att det är roligt att göra repscheman, anteckna och allmänt hålla koll, det passar mig.
Jag är i alla fall fortfarande, två dagar efter repet, uppfylld av sound of music lycka och ser verkligen fram emot våren och sommaren.

Vissa dagar känns det som om allting är möjligt. Idag är en sådan dag.
Därför tänkte jag att jag skulle passa på att skriva ner några av alla dom saker jag vill göra i mitt liv.

Bo i London, Reykjavik och någonstans i USA.

Resa till Australien, Brasilien, Vietnam, Nya Zeeland, Scottland och Irland.

Spela i en Shakespearepjäs, göra en huvudroll, spela i en fars, vara med i Spring Awakening.

Göra kostymdesign för en föreställning, köra följe på West End, sminka på en föreställning.

Bestiga ett berg, göra en pilgrimsvandring, fullfölja ett treathlon.

Undersöka en pyramid, besöka colosseum

Läsa How to kill a mockingbird, Lolita, Brott och Staff, Orestien och Sagan om ringen.

Lära mig att prata Franska

Måla i Paris

Skriva en bok

Måla en väggstor målning

Spela gatuteater

Lära mig att åka skateboard

Allt detta vill jag göra, och allt ska jag göra. Kanske inte nu den närmaste tiden, men någon gång innan jag dör ska jag ha fullföljt mina önskningar.

Hur summerar man ett år?

Det är inte lättaste, för det har hänt så mycket, studenten, balen, första Shakespeareföreställningen, första egna ljusdesignen, ny skola, nya vänner, dans, träning, lycka och sorg.

Det har gått upp och ner, jag har tänkt ge upp alla teaterdrömmar för att någon månad senare inse att inget kan hindra mig.
Jag har träffat underbara människor som blivit fantastiska vänner. Mina rumskamrater, klasskamrater och en fantastisk medresenär på ett flyg, som alla berikat mitt liv.

Att sluta gymnasiet gör mycket för en människa, man tror inte det, men frihetskänslan är obeskrivbar. Bara det att man plötsligt kan välja att göra precis vad man vill med sitt liv, det finns ingen förbestämd väg länge, allt är upp till en själv.
Att man inte längre buntas ihop med en massa människor man inte har någonting gemensamt med över huvud taget ger också en frihet.

KPS har varit perfekt för mig, för det har gett så mycket medvetenhet och samtidigt hjälpt mig att släppa lite på alla mina förutfattade meningar om hur livet ska vara. För jag är inte där jag trodde att jag skulle vara för tre år sedan, jag är inte där jag trodde att jag skulle vara för ett år sedan och jag är inte där jag trodde att jag skulle vara för några månader sedan, men jag är precis där jag vill vara, just nu.

Skidåkningsinspiration

Jag är precis hemkommen efter en kort skidsemester i Branäs. Snön har inte varit den bästa men den har ändå varit helt underbar. 

Det är någonting med skidåkning som bara rensar huvudet och gör att man bara kan släppa allt som är hemma och vardag. Tid existerar inte riktigt på samma sätt som det gör vanligtvis, vilket är väldigt trevligt. 

Man behöver heller inte tänka något utan kan låta huvudet vara helt tomt och fritt. 

Resan har faktiskt gett mig inspiration till lite kostymdesignidéer som jag ska sätta mig ner någon dag och skissa ner. Det ser helt fantastiskt ut i mitt huvud, men vem vet om det funkar på papper, och framförallt i verkligheten. 

Framförallt vet jag inte riktigt hur jag ska kombinera mina idéer. För tillfället är mitt huvud nämligen en blandning av 20-talets England och 1500-talets Rom, kombinationen kan bli katastrofal eller fantastisk, det återstår att se!